Jag är smal i de här jeansen. Hela vägen upp till skalpen. Du hör mig nu. Va? Så lite existerande som du ville ha mig. Det var på väg hem från jobbet, Afrika eller verkligheten som det slog dig. Jag var för mycket. För mycket för dig. Vi ställdes mittemot, alldeles nära. Jag kunde känna ditt gomsegel röra sig. Mig. Sedan berättade du allting, precis allting, förutom just det. Självklart var det just det du ville ha sagt. Så är det ju. Det var en sak du aldrig skulle kunna ta ifrån mig, min totala vetskap om allt som förbigår dig. När jag var så nära kunde jag inte förbigås. Det visste jag (läs trodde, reds anm.).

Hur som helst fick jag då reda på det, och istället för att falla bakåt och inte tas emot föll jag framåt och togs inte emot. Du släppte igenom mig och lätt golvet ta smällen. \"Regel nummer ett: kan golvet göra någonting du kan, låt det göra det.\" Nu hade du lyckats förändra närheten till någonting så mycket större. Svåröverskådligare. Jag på golvet och du ovanför var en jorden runt segling från känna-gomsegel-nära.

Och den smällen med hela mig mot hela det stora golvet. Den smällen. Verkligheten skakade och vibrationerna dog inte ut förrän långt senare på morgonen. Jag var ju så mycket. Och hur jag nu än vände mig om, hur jag nu än nästa gång såg dig, kunde det aldrig bli sig likt igen. Aldrig. Och det är ett stort ord, mycket större än dess egentliga innebörd. \"Regel nummer två: aldrig är alltid mer än aldrig.\" Och om världskrig kan vara skrämmande, vad var då inte detta? Svettningarna flyttade på vartenda hårstrå på kroppen och ingenting låg där det skulle. Inte jag heller.

För borde inte där jag skulle ligga vara ovanpå, under eller åtminstone bredvid dig? Inte på ett stort golv vid dina fötter, som dessutom börjat förflytta dig ifrån mig. Nu var golvet plötsligt för litet istället. Du hann undan från det innan jag ens hämtat andan. Du bytte rum innan jag ens hade låtit mig själv förstå att det var det du ville göra. Det kändes enbart som att jag var för mycket var en anledning till detta. Var det?

Många frågor, många svar, men inget av dom utfördes egentligen korrekt. Det har jag insett nu. Någonting korrekt skulle inte kunna mynna ut i dessa jeans. \"Regel nummer tre: kan en fråga inte besvaras, ställ den inte.\" Om vi tar just nu från början är det benmärg, hud, jeans. Sedan ska själva jag få plats någonstans däremellan. Och där kan verkligen inte för mycket få plats.

Vi återvänder en sista gång till vad som då var mig på ett stort litet golv i ett tomt rum. Jag hade alltid klassat ett rum utan dig för tomt. Jag kommer alltid att klassa ett liv utan dig för tomt. Vet egentligen inte riktigt hur det gick till, men jag uppfattade ändå genom det förvridna brus som invaderat mina sinnen en dörr slåss igen och mitt lugn försvinna ännu längre ifrån mig. Hade jag då vetat att det inte skulle återvända hade jag förmodligen inte brytt mig om något annat än att ligga kvar. \"Regel nummer fyra: att vara efterklok är lika lätt som jag är nu.\" Istället fortsatte jag min framfart genom att plocka bort mig. Bit för bit, känsla för känsla.

Nu var allt som återstod att jag är smal i de här jeansen. Hela vägen upp till skalpen. Du hör mig nu. Va? Så lite existerande som du ville ha mig. \"Regel nummer fem: fortsätt aldrig längre än till slutet.\"