Gårdagens att göra imorgon lapp ligger vacklandes på bordskanten. Utan kors. Utan stygn. Utan tecken på förändring. Dikten har återigen överträffat verkligheten (fantasin har aldrig existerat). Jag ville slicka mig hela vägen härifrån men tungan hade försonats och satt kvar, ensam och torr utan utsikt. Samhörighet. Alltid bättre att känna något. Lappen är slät och fin med raka förutsägbara linjer. Ja just det, ouppnåelig. Att exakt samma hjärnceller kan vara så oense. Vara både först och sist på en och oändlig skala. Samma celler. Inga problem, lätt, det går. Igår. Inga kors, inga stygn. Idag.

Tre rader, tre mål, tre framtidar. Det tog ungefär 22 sekunder och tre tiondelar att åstadkomma dikten. Jag somnade med ett leende. Tror jag, orkade aldrig se efter men det kändes så. Jag vaknade med ett leende. Tror jag, orkade aldrig känna efter men det såg ut så. Motivationen sprang igenom mig, det skulle hända saker jag skulle ändra saker det skulle bli som det skulle bli. Jag skulle bli fri, jag skulle fria, jag skulle frias. Revolutionera mig. Samma hjärnceller som nu var då så motiverade att de kräktes. Hade ett tåg kommit emot mig skulle jag ha blivit skyldig till massmord. Inget kunde flytta på mig. Kursen var tagen och den skulle hållas. Jag trodde på mig, nej fan, jag visste på mig (faktiskt).

Jag var i hans rum. Nickade obestämt. Ett riktigt äckligt så-mycket-det-bara-kan-bli kontorsskrivbord emellan oss. Varsin stol, min mindre. Man skall veta sin plats, ett av de tio budorden. Han höll en omedveten monolog, för även om jag var där var jag så långt ifrån man kunde komma. Jag var minst sju kilometer bort och gick igenom konsekvenserna. Slogs med de i öppna gatuslagsmål där alla vet att ingen kommer att segra. Bara förlora. Lika meningslöst som att stenhårt fokusera en punkt med slutna ögon. Det var friheten jag var ute efter men den hade blivit förvarnad och flytt upp i bergen och låg och kurade långt inne i en fuktig, kall grotta som jag ens om jag hittat den aldrig vågat kliva in i. Bombsäker. Som jag. Igår. Kopplar loss mig och tittar på lappen, inga kors, inga stygn. Dikten – verkligheten, 0-1.

Jag tror att jag har lärt mig (börjat sluta lita på mig så jag nöjer mig med tror) att på ett år har varenda cell i kroppen bytts ut. Hjärnan tillhör kroppen. Mina måste ha bytts ut på en natt. Det måste de, finns ingen annan förklaring. Ges ingen annan förklaring. Skillnaden är för stor.

Jag var i hennes rum. Hade utprövat förnekelse mellan raderna, men nu var jag här. Fokusera dunkade jag in i pannan och hon frågade om jag var frisk och jag var avslöjad. Allt slirade liksom till, gled en anings åt sidan och kursen förlorade sitt mål. Igen. Det är så förbannat mycket som krävs för så lite. Tre ord och dom är tyngre än Jupiter och jag kunde inte ens se dit. Har man byggt upp så mycket som jag gjort, nått så långt som igår, är det omänskligt att se allt rasa. Jag hade stirrat målmedvetenheten rakt i ögonen men lyckades aldrig skaka hand med den. Brydde mig inte om att ge någon förklaring, försvann lika fort som allt föll ihop och hon kom aldrig efter. Dikten – verkligheten, 0-2.

Jag hade nått sista perioden och hade jag haft råd att lämna w.o. hade jag gjort det, men jag hade redan betalat. Och ska man förlora kan man lika gärna göra det ordentligt. Jag är ordentlig.

Jag var i mitt rum. Det hade tagit (jag hörde varje sekund) 25 minuter innan ytterdörren passerades. En och en halv timme innan tröskeln in dit överträddes. Hade aldrig varit så medveten om mig själv, varje andetag, varje muskel, varje cell. Allt kändes. Defragmenterades för att förgöra eller åtminstone muta bort allt motstånd. Motståndet var gigantiskt, men ordentligheten var större. Jag var här. Kände verkligen igen mig och det var heltäckande otäckt. Frågade mig själv varför likadant, varför påminnas, men insåg att jag aldrig gett mig en chans att förstå dem. För de var det kanske trygghet, på något schizofrent, oantastligt vis. För mig var det migränanfall och hallucinationer. Allt såg för likadant ut, de måste ha visat foton. Från förr. Det smällde till i hornhinnorna när jag mötte hörnet med blicken. Det var där jag satt, det var där jag förgjorde sjutton år. En fem centimeter lång pinne var allt som krävdes. Det är på sitt sätt fantastiskt egentligen. Egentligen. Inte.

Och nu slog det mig, men på andra ställen, att vad skulle jag egentligen få ut? Jag var själv. Även om det var här så var jag själv. Min egen förlåtelse kunde aldrig förbigå deras. Jag var lönlös. Ensam. Och hur ordentlig, hur motiverad jag än varit var det sjukt mycket för mycket att ta fler steg idag (cellerna hade bytts ut). I flykten lämnade jag kvar nyckeln på hallgolvet för att inte riskera upprepning. Dikten – verkligheten, 0-3. Grattis!

Så var det alltså. Gårdagens att göra imorgon lapp ligger fortfarande vacklandes på bordskanten. Utan kors. Utan stygn. Utan tecken på förändring. Jag har varit i hans, hennes, mitt rum. Jag har varit där. Efter utförd genomgång kände jag mig åtminstone frikopplad från lappen. Från dikten. Det här var verkligheten. Här tar det ett år för varje cell i kroppen att bytas ut. Jag har ett år på mig.