och kanske

är det för att
allt faller

eller för att jag vet
att det här
är min sista dikt jag någonsin skriver

och för att
jag vet att
när jag dör så kommer det att
falla döda kroppar från himlen
alla bär de
samma ansikte


och ingen gråter
mer än jag
eller den där flickan jag var kär i en gång
innan allt blev en fråga om
allvar och
könssjukdomar
och vem som hade knullat vem
men allt sånt spelar ingen roll nu
när vi faller
samman och ut för stupet
allihop


och vi börjar längst upp där ingen av oss varit
och sedan släpper vi taget
och faller
ner allt hårdare
mot en obarmhärtig jordskorpa
som bara tar emot

allt som faller;
dig, mig och världen


ner och ner ner ner och ner
allting faller
även du och jag och de som såg på
som singlar ner
saktare än jag
men ändå samma väg neråt
samma fall


och allting faller
ordkonstnärer
folk av kött&blod&bläck
och alla djävulskt olyckliga människor
och ofelia faller och passageraren följer med
och kanske regnade det kött
den natten
men det spelar ingen roll nu
inget samtal från en mobil (nu får det fan räcka)
ingen riktig man och inga dikter
som skrivits till folk och för folk och mot folk
och med folk
betyder mer än ett fall

100 texter faller
och jag med dem

allting faller med en stenhård fart
ner i helvetet och kanske har vi bara stavat
helvetet fel
kanske stavas det verkligheten
och kanske därför
känner jag min hudlösa horas trevande fingrar
och kanske borde något gå sönder
men jag vet inte vad

och hade jag vetat
hur dåligt
vi kunde må tillsammans
hade inte ens sömntabletterna hjälpt

och allt faller i glömska,
det som var Du
och det som var Jag

det du sagt
och det jag sagt

och det har spenderats
så mycket knapptryck på avsked redan
att jag faller in i någon sorts
sömn
jag aldrig vaknar ifrån

och kanske stämmer det att man
aldrig drömmer så fantastiska drömmar
som när man aldrig vill vakna igen
eller att storstäderna älskar dig
så fort du brunnit ner
och kanske kommer de sista psalmerna
att handla om hur vi faller
men ingen kommer höra dem

och det är högst
personligt
men jag var ett midsommarkransbarn
och när jag tänker på
barnen som hittades i diket bakom
gamla konsum
funderar jag på varför alla mina hjältar
är döda
och om jag kanske är homosexuell
eftersom det hade passat
min image så fel

eller om bilkraschen skulle tagit mig med
eller om drakarna skulle bundit mina vrister
likt de gjorde med mina vänner
pulverdrakar&pillerdrakar
där inga rustningar i psyket står pall

och allt faller
så tillslut är man bara ensam
med de minnen man skapat sig
och de faller
in i det svarta hålet i ens bröst
det som expanderar så kraftfullt att man
inte vet var man ska ta vägen och glömmer att andas

ja, allt faller
vi faller
tillsammans
fast inte egentligen,
egentligen faller
vi ensamma

för alltid

ner någonstans där ingen hittar oss

vad är orden om inte
en förlängning av våra tankar och banor
och vägarna de prackar på oss
och om orden sviker
och faller mellan stolarna där
dina hjärnsoldater sitter
vad ska man då göra?
det enda man kan är att falla
och det enda man lär sig
är att falla
och nu faller jag för sista gången

och det är så jävla långt ner till marken

så jävla tufft att leva
så jävla hårt
att låtsas
varenda dag ut och in
och jag
är så jävla ledsen
hela jävla tiden och orkar inte gnälla eller gråta
eller tvinga människor att läsa
ordpåordpåord om samma sak sak sak

och ni ska veta att jag ser
mönster överallt
jag ser spindelnät i mina tankar
och jag ser urgröpta människor
som är döda i själen
som inte är free spirits
och jag ser solen som ett brinnande hål
och jag ser alla mina vänner
som potentiella räddare men troliga förövare
jag ser:

KÄRLEKEN

som livnär sig på drömmar
likt en vampyr
och jag och alla som skriver
är flitiga nyttjare av dess tjänster
på det smutsiga sättet






men jag skulle aldrig lämna dig ensam
jag är kvar här på bänken
och dinglar med benen
då du
gått vidare för länge sedan





alla blödande cyniker har en gång
varit passionerade romantiker
och ser man inte
hur det går in i varandra
ser man inget alls
nej man ser ingenting alls

då
faller man
som alla visserligen gör
förr eller senare
och nu faller mina ord
och mina tankar
och jag blöder, grisar ner blod över taNGENTbordet
och smetar blodet
på en vit vägg
målar ögon och ögon, jag målar ögon
på mina vita sterila studentväggar
för att bli sedd
för att någon ska se mig
ska titta på mig
bekräfta mig
visa att jag existerar
att jag inte behöver virvla in i en cykel
av självdestruktivitet
och galenskap och alkoholism
och trasiga kondomer
och jag vill inte att hela världen ska veta
att jag är ett resultat
av en trasig kondom och en otrohet
för då kanske de slutar titta
då kanske de slutar se mig

och de blodiga ögonen på väggen
slutar aldrig att titta

och jag vill inte det här
jag vill inte det här
jag vill inte det här
jag vill inte jag vill inte jag vill inte