I dag har det gått ett år. Ett helt år sedan den jävla olyckan. Olyckan som förstörde mitt liv, för alltid. Ni har undrat vad som egentligen hände den där kvällen, kvällen som förstörde allt. I det här allra sista brevet ska jag berätta precis hur det var. För första och sista gången.
Fredag, 9 juni 2000, var en speciell dag. Det var dagen då vi äntligen slutade grundskolan. Kommer ni ihåg den dagen? Vi skulle äntligen slippa Lundbergaskolan!
Nu var det bara jag och Natta, och vi hade hela sommaren framför oss, full av killar, fester och shopping. Och det började redan samma kväll. Det var fest för alla niondeklassare i området under bion, och det var många där, säkert 150-200 stycken! Det var helt självklart att vi skulle dit! Vi var där runt halv tio, och då var festen redan i full gång. Det var svårt att komma fram för allt folk. Vi kom i vilket fall som helst in, och det dröjde inte länge innan vi hade hittat ett par killar som vi började prata med. Det enda jag kommer ihåg av dem var att den ena hade blont hår, och den andra var lite mörkare, men jag kan inte komma ihåg vad de hette. Natta trivdes med den blonda, och de kunde knappt släppa varandra på hela kvällen. Fast kvällen blev ju inte så lång…
Klockan var kanske kvart i ett när det började knastra i ljudanläggningen. Det hade blivit överhettat. Ljudet försvann och plötsligt hördes en hög knall i en av högtalarna. När en av ledningarna satte eld på tapeten började helvetet. Elden spred sig ganska fort, och det fanns bara en utgång i lokalen. Eftersom det var en gammal byggnad som hade gjorts om till biohus så fanns det bara förmurade fönster, och alla pressade sig mot utgången. Jag och Natta höll fast i varandra, men när det blev mer och mer panik så började vi dras ifrån varandra. Jag kände hur hon gled ur händerna på mig, och jag såg henne i ögonen. Hon såg helt lugn ut när hon sa:
- Jag älskar dig, Sanna, vad som än händer.
Sedan drogs hon bort ifrån mig, och jag såg henne inte mer. Tårarna började rinna när jag kämpade mig mot utgången, och jag vet inte hur, men på något sätt tog jag mig ut. Jag ramlade ihop på asfalten och grät tyst när jag såg hur bion slukades av ett jättelikt eldhav. Då var det som om någonting dog inom mig.
Jag tror att jag svimmade efter det, för nästa sak jag kommer ihåg är ett helt vitt rum. Det var på sjukhuset, och ni stod där. Läkaren kom in och frågade mig var det gjorde ont och sådana saker, men det enda jag kunde tänka på var Natta, var var hon? Jag frågade. Inget svar. Men jag kunde se på era miner var hon var. Borta. Min Natta var borta. Då lovade jag mig själv att jag skulle återförenas med henne inom ett år, om ett år skulle inte jag heller finnas.
Tiden efter branden var ett helvete. När jag skrevs ut från sjukhuset orkade jag ingenting, jag bara låg i min säng och stirrade upp i taket. När ni inte orkade längre, skrev ni in mej på psykiatriska öppenvården, men vad skulle det vara bra för? Jag låg i min säng på psyket i två månader innan ni och de insåg att det inte skulle hjälpa. Då blev jag utskriven, och fick komma hem. Där låg jag i stället i min säng hela dagarna, jag åt ingenting, gjorde ingenting, och pratade inte ens.
Ni kommer aldrig kunna förstå hur jag kände mig, och fortfarande känner mig, hur mycket ni än försöker.
Nu har det gått ett helt år sedan Natta försvann, och jag tänker hålla mitt löfte, i kväll kommer jag vara borta.
Nu ska jag gå till Nattas grav, för allra sista gången, sen får jag äntligen återförenas med henne. Jag vet att hon väntar på mig.
Min allra sista önskan, är att få bli begravd bredvid Natta.
Jag älskar er, mamma och pappa, men ni måste låta mig gå nu.

Sanna

Sanna läste igenom brevet två gånger innan hon bestämde sig för att det var bra, sedan gick hon ner för trappan och lade brevet på köksbordet. Hon gick ut i garaget för att hämta repet som alltid låg i Volvons olåsta baklucka.
Sanna såg sig omkring en sista gång innan hon vände på klacken och gick nerför gatan mot kyrkogården. Hon hade bestämt sig.

Klockan nio samma kväll kom Sannas mor, Anne, hem. Hon gick som vanligt in i köket för att laga till något att äta, när hon såg brevet på köksbordet. Hon satte sig ner på en av köksstolarna och började läsa. Under tiden hon läste greps hon mer och mer av panik, och när hennes man, Tom, kom hem en kvart senare hittade han sin fru gråtandes lutad över köksbordet. Han tog brevet som hon höll i handen och läste det. När han hade läst klart sjönk han ihop på en köksstol och grät. Tom tog Annes hand, och tillsammans beslutade de sig för att åka till kyrkogården där Natta låg begravd.
När de kom fram till kyrkogården så var det första de såg en polisavspärrning och en ambulans. När polisen hindrade dem från att gå fram till graven berättade Anne och Tom om avskedsbrevet från deras dotter. Polisen berättade att en ung flicka hade hängt sig i ett träd över en av gravarna. Hon som låg begravd i graven hette Natalie Sophia Olofsson. Anne började gråta igen, och tårarna rann långsamt nerför Toms kinder. De förstod att det var Sanna som hade tagit sitt liv.

3 juli 2001
I dag begravdes den unga Susanne Madeleine Sjöberg på Vattubergets kyrkogård. Den 10 juni 2001, ett år efter branden i biografen, tog hon sitt liv genom att hänga sig, av saknad till Natalie Olofsson som omkom i nämnda brand. Susanne, även kallad Sanna, hittades strax efter nio på kvällen i ett träd ovanför Natalies grav, och det enda hon hade i fickorna var ett kort på sig själv och Natalie, och en berlock med inristningen N+S, som Natalie hade haft en likadan. Hennes sista önskan var att få begravas bredvid Natta, och det har hennes föräldrar ordnat för att hedra henne.
Sanna lämnade oss med stor sorg och saknad, för att få återförenas med den hon älskade mest av alla. Vi önskar dig vila i frid.

Sanna såg sin egen begravning innan hon gick in i ljuset. Hennes underbara föräldrar hade alltid funnits för henne, hon skulle sakna dem.
Hon viskade ”jag älskar er” innan hon vände om och gick in i ljustunneln. Där, i slutet av tunneln, stod Natta och väntade på henne. Äntligen skulle de få träffas igen!