Han har sovit. Det har han faktiskt. Han behövde bara lägga sig ner på sängen och så somnade han. Han trodde inte att han skulle göra det, men det gjorde han - och nu känns allt så annorlunda. Han känner sig så hel på något sätt. Att sömnen ändå kan betyda så mycket.

Ätit har han också gjort - och i stora matsalen. Det måste han ju nästan, om han inte ville att de skulle skicka upp maten istället. Milla eller någon av de andra kokerskorna. Antagligen Milla... Nej, han kan inte förstå det. Han har ju sagt att de inte behöver, men ändå gör de det. Som om de inte skulle tro att han förstod att äta annars.

Så skulle de aldrig göra med Berthold.

Han kom ju inte ner. Han ville också äta för sig själv idag - och då blev det som han ville. Ingen skulle väl ens komma på tanken att skicka upp maten åt honom, om han inte själv bad om det. Det är inte för att de tycker illa om honom, det tror han inte. Han bara är på det sättet. Folk vet vad han tycker om och inte tycker om.

Det märktes ju på deras samtal också. \"Var har du din morbror idag?\" frågade Giseppe.

Det var bara en artighet, men ändå började han känna sig pinsam. Vad skulle han svara egentligen? Inte visste han vad Berthold hade för sig. Inte skulle han våga störa honom så tidigt på morgonen.

Men förvaltaren blev inte förvånad. \"Nej, han är ju ingen morgonmänska, precis. Också när han kommer, går det ju knappt att få ett ord ur honom.\"



Här ett försök att avbilda mina romanhjältar...!
http://carulmare.blogspot.com/2006/12/mina-hjltar.html