Berthold är så tydlig. Man vet var man har honom. Hit men inte längre. Ingen behöver fundera på var han har sina gränser. Men så är det minsann inte med honom. Han blir ju inte trodd, ens när han säger något rätt ut...! Ändå tycker de att de själva vet bättre... Han är väl för snäll. Säkert kan han inte vara lika avvisande som Berthold. Det är väl därför som de inte tror på honom... Han förstår inte varför han jämt måste vara så... vänlig. Är han så rädd för att de inte skall tycka om honom...?

Nej, han vet inte. Det tror han ändå inte. Det känns inte så och dessutom är han väl inte snäll jämt...! Det var nog för mycket sagt. Ibland kan han ju vara hänsynslös också. Berthold skulle säkert hålla med om det. Ibland häver du ur dig precis vad som helst... Men kanske bara om det är viktigt. Om det inte är viktigt, då kan han nog ge med sig. Då fogar han sig, fast det kanske retar honom också. Men det går ju över. Ett litet obehag bara - och sedan bryr han sig inte mer.

Kanske är det en styrka också? Ibland får han för sig det. Som dendär gången gången för tjugo år sedan, när Berthold bara ville ta livet av sig. Då kunde han ändå nå fram honom, kanske just för att han är så... gränslös. Om han inte tar så allvarligt på sina egna gränser, är han väl inte så noga med andras heller. Kanske var det så det gick till. Berthold blev arg, förstås. Rasande. Men han kunde inte hålla emot. Han som är så stor och stark, var hjälplös mot det lilla... Nej, han vet inte vad han menar. Vill inte veta det heller. Vill inte tänka på om han är svag eller stark. Han blir så rädd, när han börjar med det...

Dessutom skulle han ju läsa igenom. Det är faktiskt ganska intressant. Det var så länge sedan han läste i denhär första skrivboken...



fortsättning följer... läs från början...
http://arbeta.blogspot.com/