det var helt enkelt inte meningen

allt händer av en anledning

du är inte sådär vacker egentligen

och jag har det bättre utan dig

jag minns ju hur det var nu

hur jag kände stress och du bara lät ske

Det var bäst så som skedde

och dina ögon var aldrig sådär blå,
som jag minns dem

Vart var du när jag behövde dig?

Jag kunde aldrig prata med dig, som man bör kunna

(jag undrar vad som hade hänt, om vi bara hade satt oss ner och pratat? Om vi inte alltid..om jag aldrig hade varit rädd att du skulle se hur mycket jag egentligen behövde dig)

Du är snobbig och nedvärderande
(fast det är väl i såfall jag med?)

Och de som läser säger faktiskt, att jag ska leta bättre

och ja det FINNS bättre, mycket mycket bättre

och de kommer snart

och då kommer jag att skratta

åt hur jag kunde skriva så många rader

om en sådan liten felbedömd överskattad stolt kräsen ful tråkig
(och alldeles alldeles underbar)
perfektionist

som kommer förbi och viker sig dubbel av skratt i korridoren
när läraren föreslår att jag ska bli hemmafru


du känner inte mig

så det så för jag väntar på någon bättre nu

och det är inte för att göra dig svartsjuk

eller för den delen för att jag inte klarar mig själv

och alldeles snart kommer du börja blekna

de finns så många andra där ute..


och minnet av dina kyssar håller mig inte alls vaken om nätterna