Hösten 1615 i drakens år i Edo perioden. Närheten av staden Okayama, Japan.

Vi har marscherat från staden Kôbe nu i tre dagar i sträck, och imorgon skall vi möta upp resten av armén på nästan 11.000 män och ansluta oss till dom. Vi har tagit skydd av mörkret och belägrat oss på bergen i närheten av staden Okayama. Man kan se ljuset från miljontals små stearin ljus lysa upp alla hem och gator i Okayama från där vi har slagit läger. Stearin ljusen ser ut som små eldflugor i ett stort mörker. Månen lyser upp den kalla stjärnklara himmelen och ljudet av hundratal gräshoppor spelar sin ljuva musik i mörkret. Vad vackert det är.

Jag vänder mig från där jag står och tittar mot mina landsmän och kamrater. Ser skräcken i dom ungas ögon där dom sitter runt lägereldarna och skakar inför deras första strid imorgon. I ögonen på dom lite mer äldre och erfarna ser jag glädje och dåraktighet medans dom super isig saké och skrattar och ler med dom andra, som om morgondagen inte existerar och denhär dagen vore deras sista. I ögonen på dom äldsta i min ålder ser jag vishet och lugnet själv, medans dom filosoferar, läser, skriver och vässar sina svärd för morgondagen med en grubblande blick om livet.

Jag sätter mig ner på min stol med utsikten över Okayama, toner av en lugnande bambuflöjt som spelar i bakgrunden och inger en trygghet och en lugn stämma i lägret. Häller upp en kopp varm te och tänder min pipa och tar några bloss medans jag stirrar upp mot den stjärnklara himmelen. Låter körsbärs teet fukta min torra hals och greppar min penna och börjar skriva på en dikt medans ett moln av rök från pipan omger mig.

Körsbärsträdet
”Mitt liv har varit som en blomma på ett
gammalt körsbärsträd, som blomstrar
ut en sekund en frostig höst morgon,
bara för att sedan vissna och åter falla
i glömska för omvärlden .”
- General Yoshimitsu Takeda.

Vi anländer till slagfältet tidigt på morgonen innan solen änns börjat resa sig mot himmelen. Morgonfrosten och dimman ligger som ett täcke och färgade hela slagfältet vit. Varje andetag fyller kroppen av en uppfriskande kyla och när man andas ut så bildar ett moln av rök. Man känner hur kylan och fukten biter tag i änns kinder och gör så att dom domnar. Vi blir hälsade av resten av arméerna med ett stort vrål av glädje, respekt och trummor. Vi höjer våra fanor och spjut och vrålar tillbaks i takt till trummor som dundrar som åska medans vi marscherar in i ledet med dom andra.

På andra sidan stridsfälten ser vi hur tusentals fiender ställer sig upp och gör sig ordning för strid. Spänningen ökar när solen börjar resa sig upp bland bergen vid horisonten. Solens strålar värmer sakta upp våra kroppar och iskalla stela ansikten allt eftersom den stiger upp. Känner hur värmen sprider sig i kroppen och mod samlas i hjärtat.
Solens varma strålar förvandlar det vita frostiga landskapet till grönskande slätter och ängar.
Hmm ser ut som det blir regn senare idag.

När solen visar sina fulla prakt, blir det alldeles tyst och under den tystnaden stannar allas hjärtan, dom yngre blundar i smyg och ber till Buddha om att dom skall överleva slaget, och ber dom ej, så borde dom be. Själv läser jag dikten ”körsbärsträdet” jag skrev dagen innan och minns hur vacker utsikten var som jag skådade.
Sedan helt plötsligt så blåser snäckhornen sitt öronbedövande ljud till strid och en svärm av tusentals pilar från båda arméerna färgar hela himmelen svart.
Folk ramlade ihop som säckar då pilar regnade ner över och genomborrar dom gång efter gång efter gång.

Minst en tredje del av båda sidornas arméer har stupat eller sårats av pilarna som regnat ner. Skrik och bölande hörs överallt bland oss. Snäckhornen blåser ytligare en gång till från båda arméerna och männen som ej har stupat eller blivit sårad drar fram sina svärd och spjut och springer med ett mod mot fienderna med en glimt av ilska som lyser i deras ögon och ett vrål på deras läppar.

Jag hugger ner den första person jag ser, hans blod stänker ner mitt ansikte. Blodet rinner ner längs mitt ansikte och fördunklar min syn, torkar bort blodet snabbt från ögonen och springer skrikande mot nästa man. Efter ett tag blir jag träffad av en pil från ingenstans som genomborrar mitt lår, tappar svärd och faller ner på knä skrikande av smärta. Kollar mig runt på mina landsmän som springer förbi mig, allt är en ända stor kaos. Pilar flyger åt alla olika håll och pilarna som träffar gör inga skillnader på fiender eller vänner. Sårade ligger stupade här och där och skriker av smärta, överallt jag än vänder mig ser jag stanken av döda människor. Bryter av änden på pilen, greppar mitt svärd och reser mig upp igen och springer vidare till nästa person.
Efter 25 minuter in i striden har 16 män dött för min hand och striden är snart över.

Stupar åter igen av ett svärd i ryggen till marken som nu är täckt av gyttja efter människor och hästar och trampat upp jorden. Täck av lera och blod kryper jag fram med tankar på hur bra mitt liv har varit. Jag samlar mitt mod och styrka för att reser mig upp igen. Med mina sista krafter höjer jag min fana och lyfter mitt svärd en sista gång och springer in i döden med ett vrål på mina läppar…


Mark så röd
”Den dagen då marken skakade som
jordbävning och mullrade som åska.
Den dagen skall vi alla minnas. Då
blod från vara landsmän färgade
marken och bäckar röd,
lika röd som en ros på en tidig vår dag.
Regnet spolade bort allt blod och
lidande av ett slag som rör våra hjärtan djupt.
Idag växer det en äng av rosor
där våra landsmän offrade sina liv.”
-okänd överlevande från striden.



Slut.
Av Yoshi -04
(fortsättning följer nog)