Vit av ångest faller jag samman, störtar i gråt
helt plundrad på det lilla hopp
som ändå fanns

Kallsvetten pärlar sig likt gryningsdagg bland
min pannas grånade veck

Luften tar slut och blodet slutar att rusa, allt
stannar av i en tryckande stillhet

En orimlig tragedi kväver slutgiltigt lågan
som lyst i skuggan
av mitt ve