Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En stilla längtan

Jag hittade en lagom lång sladd, kanske fem meter. Den låg i en hög med andra sladdar i städskåpet, det tog en och en halv timme att få loss sladden från de andra sladdarna, en enda stor hög med kanske ett tjugotal sladdar. \"det här är fan bättre än att lägga pussel\", sjöng jag så det ekade i tomrummet, i det i övrigt ganska tomma rummet. Jag blev upprymd när jag till slut fick loss sladden, visste inte riktigt vad jag skulle ha den till, men ändå. Jag tänkte att den kunde vara bra att ha, kanske om någon annan sladd inte skulle räcka, så kunde man ju använt den där sladden till att foga med, men den blev bara liggande på golvet, som en påminnelse om att det finns alltid en väg ut, en tålig krok i taket och en gammal scout med hyfsad kunskap i knytandet av hållbara öglor liggande på golvet under kroken. Det var ungefär så det blev, jag fäste mig vid föremål, småsaker, allting annat betydde ingenting. Allting som levde och allting som drevs av ström undvek jag. Det tog ett tag, men till slut blev det en ganska njutbar tillvaro där jag kunde umgås uteslutande med döda saker, jag kunde stå i köket i timmar och torka skåpen, olja in gångjärnen i alla dörrarna i lägenheten så att de kunde öppnas och stängas helt utan att ge ljud ifrån sig. För det mesta låg jag ner, endast på nätterna i sängen, den var egentligen värre än både TV:n och Böckerna, Datorn och Umgänget med andra människor. Det fanns fler minnen i sängen än i någonting annat. Men soffan var en tvåsits och jag kunde inte sova gott om nätterna i den. Jag sov gott på sprit och amerikanska värktabletter, det var aldrig något experimenterande, det var ett konstaterande. Jag sov mellan tio och femton timmar per dygn. Det var en skön tid, jag minns den som den bästa tiden i mitt liv, ibland längtar jag dit igen. Men för det mesta finns det ingen tid till att drömma sig bort till en värld där man bara existerade själv, och själv bara till hälften. Det är så mycket nu som ska göras. Olika sammanhang som tog upp tiden. Med hjälp av andra människors närvaro vågade jag tillåta mig själv att använda min hjärna nästan fullt ut igen. Långt inne förstod jag att detta var förödande. Inte bara för mig själv, utan för alla människor som passerade. Med hjälp av olika kvinnors kött kunde jag till slut sova i sängen igen, utan att tänka för långt tillbaka i tiden, min hjärna var fortfarande begränsad, de flesta tankarna var primitiva, mat, närhet, värme, kyla, utlösning. Det var ett mellanting mellan allting och ingenting. Och det var där jag upptäckte att det var så vi alla fungerade, till och med kvinnorna. De vara bara lite bättre på att kapsla in allting. Jag var inte själv så jävla tafflig och bufflig, nej jag var lite av en gentleman, ibland fick jag fingerpulla, ibland, väldigt sällan något mer, på toaletten på den ganska folktomma krogen dit jag gick för att, för att, för att, ja, för att det var där det var enklast att hitta någon, det var dit dom fina tjejerna aldrig gick. Jag kom att träffa en tjej, en ganska dum sådan, som jag sett många gånger på den krogen, hon var inte mycket äldre än jag, men såg ut att vara tio år äldre. Hon satte sig vid mitt bord, i soffan som löpte längs hela väggen. Hon sa inte så mycket, men hon var packad och hennes hm-topp hängde ner och blottade det ena bröstet nästan helt. Jag reagerade naturligt och äcklades som vanligt av mig själv när jag kände hur kuken stelnade i dom redan för små jeansen. Jag sa inte så mycket, svarade på hennes frågor men försökte inte hålla blicken borta från hennes bröst. Hon fattade galoppen, hon hade varit med om det här hundratals gånger förut, för mig var det ganska nytt. Hon reste sig upp och gick in på toaletten, jag gick efter. Vi gick in på handikapptoaletten och hon drog av sin topp, jag ville egentligen inte, jag var inte attraherad, eller, var det detta som var att vara attraherad, jag var inte säker. hon sa åt mig att kyssa dom, kyss mina pattar, sa hon på hes malmöitiska och jag bara lydde, tänkte på när jag handskats med döda föremål och hur jag lärt mig att förhålla mig till dom. Hur jag putsat kökslyckor och oljat gångjärn och mått bra av det. Och hon knäppte upp mina jeans och släppte ut min kuk, stoppade den mellan sina nariga läppar och började jobba. Jag visste inte vad jag skulle göra innan hon började kommendera mig, att försöka njuta var uteslutet, knulla mig, håll fast mig i håret och knulla mig i munnen, sa hon och det rann saliv ur hennes gläfsande käft när hon kom med sina befallningar, jag hann inte munknulla henne särskilt länge, ganska snabbt kom jag i hennes mun och hon svalde så som ingen av mina riktiga tjejer gjort. Jag gick hem direkt. Tog en dusch och la mig på golvet och tittade på kroken i taket, på sladden på golvet och bestämde mig.




Prosa (Novell) av Sten Hansi
Läst 1147 gånger och applåderad av 1 personer
Utvald text
Publicerad 2006-12-21 17:15



Bookmark and Share


    wilja
ganska rått, ett flyt som gör att man lätt orkar fullfölja.
och jävligt underhållande!
2006-12-21
  > Nästa text
< Föregående

Sten Hansi
Sten Hansi