Upp ur träsket störtade en vansinnig best
hans betar var gula av ruttnande kött

Med klor stora som svärd kastade han sig
ur stanken för att sluka min vän


Mitt hjärta slog en volt som fick skogen att
tystna och besten att krokna

Han landade ett stenkast från spetsen av
glansen i mitt åldriga stål


Våra blickar möttes i en gnistrande duell
svärta mot svärta, vrede mot vrede

Okuvligt var det mod som drev mig att
störta åstad med blodsmak i mun


Min fiende vrålade med ett raseri som
fick träden att vissna

Kylan i min klinga drev jag med kraft
genom slöddret jag mött


Upp ur träsket for en vålnad att skingra
vår kärlek

Ner slog jag dess kraft med styrkan ur
en kärlek som är sann