Det finns strider:

Olsson, Björk, Larsson

Så hette dom i alla fall i min uppgång

Jag ångrar att Larsson slog mig så hårt

Det ångrar jag

Andra strider är Politiken och Religionen

Det finns steg:

Etthundrafyra steg i mitt hus

Steg in till Olsson en gång

Jag menar, en gång var den första

av alla gånger

En gång tog jag steget ut på taket

Jag vet inte varför

Men jag ska aldrig glömma stjärnorna

Det finns egentligen inga strider

Det stod plötsligt barnsligt klart för mig

Jag passade på när de andra sov

Jag lät rymdpromenaddräkten ligga

och gick i pyjamas in i slussen

Öppnade luckan, tog sats och hoppade ut

Allting finns ju där i mitt huvud

löjligt orsakat av olika vätskor och trådar

Jag hoppade! Jag gjorde det:

Det var inte bara en av dessa drömmar

utan jag gjorde det verkligen

Och jag hade alltid vetat att det skulle vara möjligt

Det finns ett pussel att lägga

och som alla lägger

Vissa religioner förespråkar att man först

skall vända på alla bitar,

andra förespråkar något annat

Men alla lägger pussel, och alla klarar det

till slut

Och när pusslet är klart vet alla

att det var just såhär det skulle bli

På en oansenlig del av pusslet

återfinner jag Olsson, Larsson, Kvist och Knopp

Taket, stjärnan, hjärnan. Striderna. Lärorna.

Det var i ett område av skugga.