jag är så liten
säkert
minst på hela jorden
en liten människa
en liten man

och nu postar jag brev igen
limmet mot tungan

och darriga bokstäver
på papper


radion sprakar sånger
om att komma hem


jag är inte någon alls
ibland
svävar jag genom gator
och får ditt hår
att leka
under kall himmel
och
smeka
kall hud


och du

du är nästan perfekt
jag ser
hur du är skapt

ser tusen motorvägar
under ditt skinn
som transporterar ditt blod

ser dina bröstvårtor
styvna
i kyla

ser dina ovala ögon
betrakta mig

ser dina läppar
i slowmotion


dina förebilder
föll
utan att berättat för dig
om sådana som mig



men det är inte mitt fel




för
ibland ligger nyckeln
i det
outtalade

och ibland
är jag så liten
säkert
minst på hela jorden
en liten människa
en liten man


och nu sitter jag själv igen
det finns inga
hjältar kvar

ingen romantik


bara 100000 km/h



men du
du är nästan perfekt


och jag

sitter kvar tills metallen smälter samman
med mitt kött
och jag inte går att
identifiera längre