...det är väl såhär att vuxna människor måste vara en förebild! nu ska jag börja jobba som förebild... på en ungdomsgård...vilket betyder att jag inte får sno godis i deras förråd och inte försöka ladda ner olika program på datorerna - för det står det på en rödgul varningsskylt att man inte får - och det gjorde jag inte heller för de gick inte!!!

och sen skulle jag då bygga ett smycke som ett förebilds-inspirations-ut ställnings-objekt... jag har en saligt vildvuxen fantasi och oändliga ideer - det här går mycket fortare än själva jag - och jag önskar alltid att det vore färdigt redan innan jag börjat. 

jag skulle bygga ett väsksmycke hade jag bestämt...och nu skulle alla de här mycket små delarna sättas ihop till det glittrigaste vackra, hela ludvika skådat.
rätt snart satt mina små fingrar fast i superlimmet tillsammans med tången, själva limtuben - som var mycket liten - och det halvfärdiga smycket..

där började jag tvivla på mej själv!!! varförihelahelvete ska jag vara så stor i käften och tro mej själv om underverk jämt?? nääää - jag klarar inte det här... det kommer att gå åt helvete! det blir ingen atelje, inga smycken. inga tavlor....inga vackert dekorerade väskor å kläder med nitar och små band - kanske inte ens en rosaglittrig döskalletavla???? hjälp!

..men när man är konstnär så har man lite dispens att vara sådär både bergochdalbaneaktig, disträ och lite flummig - det är nästan så att man förväntas vara så... och senare - när jag lossnat från smycket, och det till och med var klart och mycket vackert, fick jag väldans beröm för den läckra inredningen jag gjort - hur tänker du? frågade den berömmande som jag ännu inte lärt mej namnet på.
- eeeh - jag tänker inte, jag känner! 

men fan - det är så det är!!! jag har ingen sån struktur och millimeterplanering - eller små skisser över hur det jag skapar tänker se ut när det är klart.
allting bara blir - det skapar sej själv. med lite hjälp...

men jag är noga med tider - ungefär som skalman. fast lite snabbare.