Ovissheten inför varje nytt hjärtslag
rött vin, lundell och mörkret i dina ögon
och återvändsgränds poesin
för mina abstrakta ideal

med huvudet i molnens himmelsblåa
hertigdöme och fötterna
kvar i leran vid den gamla
högstadieskolans fimpbeklädda
fotbollsplan

om nätterna är jag upptäcksresande
hovpoet som målar bilder
av Mayaindianernas förlorade civilisation
på dagarna är jag arbetsmarknadsstyrelsens
nyutexaminerade, ångestfyllda och ambivalenta
undersåte

jag vet mina förlorade kärlekar
det är poesin och det omöjliga som
raserat våra drömmar
men ni måste förstå
jag har så jävla svårt att
leva i det lilla, det enkla, det verkliga
och jag behöver flykten för att söka mitt hem
men jag vet att jag aldrig hittar hem till
ett hjärta genom att fly från det

jag bad aldrig gudarna om att
få bli en själslig nomad
men vad gör man när drömmarna
blivit ens verklighet och nätterna ens dag
när tidens förtrollning förvandlat ljus till mörker
och mörker till ljus
och när man ständigt längtar

men ni förstår jag vill hellre dö
än att inte leva stort

när jag dör vill jag kremeras
och spridas över en vingård i Bordeux
eller brännas på en flotte flytande längs Gagnes
pilgrimsfärd

eller...

bara ni inte jordfäster mig under
någon bortglömd kyrkogårds kalla jord
bevattnat av en likgiltig folkskaras artificiella tårar