”Nostos Algos”
Människa allt du ser är avstånd
Helsingborg, i natt krossar jag din hud under mina blödande fotsulor
Fotspår av eld
glöder i det fallna mörkret
och vi har alla en lång väg hem till oss själva
älskling
det är köttets längtan mot
de gudomliga idealen
och de där iskalla blickarna i periferin av den där heta sensommardagen
skär fortfarande som vildhundars huggtänder i mitt
hämnande blods syndikat
ljuset flyter fortfarande bort längs de evolutionära mistralvindarnas annalkande mörker
som jag antar att det alltid gjort och den där känslan av av närhet och hemkomst imploderar på nytt i varje förgiftat andetag medan
den här offrade stadens trottoarer långsamt krossas under mina Golgatatrampande fotsulor
Helsingborg
jag har gett dig så mycket av min tid
men dina gator ligger fortfarande stumma under
nattens neon och din
din tysta, svarta himmel
och varje natt skriker jag inombords
i ekot av krossade ölflaskor, snöblandat regn och fallet av en blodröd inträdesbiljett
älskling
jag har så jävla lätt att överträda den där gränsen
medan min själ fortfarande vill balansera på den tunna strimman diplomati
som ännu hägrar i det dimhöljda gränslandet
mellan frälsning och fördömelse
du ser på mig i månskenets förvrängda sken
jag flackar med blicken
och inhalerar amfetaminets blödande famntag
medan mina skuldtyngda händer
söker en fristad över dina trofasta bröst
du sover snart
jag lämnar den här döende staden i natt
någonstans här under vår längtande hud gick jag vilse
och framtiden förlåter inte mina upptrampade spår
jag går trappstegen ned från estraden med huvudet sänkt
som om underjorden och himmeln slutit ett konvolut
men ibland sveper min törstande hud en förgiftad klunk av brisen
från evighetens kyliga andedräkt
fast allt för många av hans barn
allt för ofta fått mig att känna mig ovärdig hans döda ögons ljus
i utkanten av civilisationens ylande flock
lockar mysteriets syrener min döende hud
medan mitt döende hjärtas kolonialregattor
sakta seglar mot Ithakas mörka kontinent
och jag är bara en vilsen galax som fortsätter min vandring
längs reflektionen av Polstjärnans fall, vaniljté och förlorad oskuld
och jag antar att mina önskningar aldrig slår in