Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
”Nostos Algos” Människa allt du ser är avstånd


Helsingborg, i natt krossar jag din hud under mina blödande fotsulor

Fotspår av eld
glöder i det fallna mörkret

och vi har alla en lång väg hem till oss själva

älskling
det är köttets längtan mot
de gudomliga idealen
och de där iskalla blickarna i periferin av den där heta sensommardagen
skär fortfarande som vildhundars huggtänder i mitt
hämnande blods syndikat

ljuset flyter fortfarande bort längs de evolutionära mistralvindarnas annalkande mörker
som jag antar att det alltid gjort och den där känslan av av närhet och hemkomst imploderar på nytt i varje förgiftat andetag medan
den här offrade stadens trottoarer långsamt krossas under mina Golgatatrampande fotsulor

Helsingborg
jag har gett dig så mycket av min tid
men dina gator ligger fortfarande stumma under
nattens neon och din
din tysta, svarta himmel

och varje natt skriker jag inombords
i ekot av krossade ölflaskor, snöblandat regn och fallet av en blodröd inträdesbiljett

älskling
jag har så jävla lätt att överträda den där gränsen
medan min själ fortfarande vill balansera på den tunna strimman diplomati
som ännu hägrar i det dimhöljda gränslandet
mellan frälsning och fördömelse

du ser på mig i månskenets förvrängda sken
jag flackar med blicken
och inhalerar amfetaminets blödande famntag
medan mina skuldtyngda händer
söker en fristad över dina trofasta bröst

du sover snart

jag lämnar den här döende staden i natt
någonstans här under vår längtande hud gick jag vilse
och framtiden förlåter inte mina upptrampade spår
jag går trappstegen ned från estraden med huvudet sänkt
som om underjorden och himmeln slutit ett konvolut

men ibland sveper min törstande hud en förgiftad klunk av brisen
från evighetens kyliga andedräkt
fast allt för många av hans barn
allt för ofta fått mig att känna mig ovärdig hans döda ögons ljus

i utkanten av civilisationens ylande flock
lockar mysteriets syrener min döende hud
medan mitt döende hjärtas kolonialregattor
sakta seglar mot Ithakas mörka kontinent

och jag är bara en vilsen galax som fortsätter min vandring
längs reflektionen av Polstjärnans fall, vaniljté och förlorad oskuld
och jag antar att mina önskningar aldrig slår in





Fri vers av Mackan
Läst 663 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2009-01-31 02:54



Bookmark and Share


  glasblåsarblå
måste bara kommentera igen :) även om jag lämnade en jättekommentar.

1. den här är verkligen fantastisk
2. var är du? varför skriver du inte? jag saknar dig och dina texter.
2010-05-21

  glasblåsarblå
jag borde ha loggat in oftare på poeter
för det här är lysande - precis som polstjärnan du beskriver.

"jag lämnar den här döende staden i natt
någonstans här under vår längtande hud gick jag vilse
och framtiden förlåter inte mina upptrampade spår
jag går trappstegen ned från estraden med huvudet sänkt
som om underjorden och himmeln slutit ett konvolut "

dina målande bilder slår små volter i mig och jag måste bara påpeka din "beskrivning av texten också"

- människa allt du ser är avstånd - så vackert!
2010-02-03

    sårosa
å älskar titeln
2009-12-06

  sockerspöket
så stark och tydlig, mycket känslor och ord som slår fast
tack för trevlig läsning!
2009-02-02

  duvan59
En alldeles strålande text med djup och bra innehåll jag bokmärker och apploderar
Önskar dig en bra dag
Lotta
2009-01-31
  > Nästa text
< Föregående

Mackan
Mackan