gråa skrikande moln
hårda som sten
och förpestade av aska
fläckas av det röda
och svartnar av
hat och
sorg

det tar sakta död
på himlen
och liv och kärlek
förmultnar och äts upp av
hungriga
ivriga maskar

mellan stenar flyger
kraxande diktatorkorpar
som med ett enstaka skratt
spottar spermier över
krigsfälten
och klöser köttsår på
lidande mödrars iris
för att sedan flyga tillbaka till sina
trygga bon igen


och barnen föds med
symboler intatuerade
för alltid
på kroppen
i själen
och deras uniformer
kommer alltid att vara
för stora

och dom lär sig att krypa och gå
för att få sin fot
bortsprängd
på en plats dom inte vill vara
med människor som inte är
folk
och nu är dom fast

nu är dom fast

och dom lär sig att tala ett språk
i ett land
i en värld
långt ifrån allt det som är
hemma
långt ifrån allt det som är
hjärta

och dom lär sig att ta
liv
som om det vore ogräs
i en annars perfekt rabatt

för någon måste ju rensa?
och kanske är det vi
i den materiella låtsasvärlden
som rensar
dom