Jag gick förbi mitt gamla hem idag
det var någon annans
hem
nu
cyklar var parkerade
blommor planterade
utanför
de såg inte ut som det gjorde förr
det kändes så nytt
så gammalt
som om det var mitt
gamla
liv
i nutid
på något konstigt sätt

jag begär inte att någon ska förstå
för det är knappt att jag själv gör det
men jag vet bara att jag var där
men ändå inte

jag liksom kände skrapsåret på knäet
som jag fick sommaren mellan
6an och 7an
sommaren av förväntan inför att
börja på högstadiet
jag kände värken i käken
efter skratten med bästisen
hon som jag lämnat bakom mig
hon som lämnade mig
jag vet inte om det var bakom
eller framför
kanske bara
mitt i

fast inte på det där sorgliga sättet
eller det var ju sorgligt
men det var inget farväl
sådär, vi syns hejdå
det var mer att vi gick på två olika vägar
det visste vi hela tiden
det hade vi alltid gjort


hennes lägenhet var tom
det var nog det som gav mitt gamla hem
den där obekanta känslan
det fattades någonting
fast det var mest i blicken över hemmet
som någonting saknades
hennes möbler
gardiner och vaser
ingenting fanns kvar
och inte heller mamman
med det alltid lika hårt permanentade håret
inte heller den där irriterande hunden
som alltid skällde
ingenting
allt var borta
några skåpluckor stod öppna
som att de liksom väntade på
den nya familjen
men allt var borta

nästan panikartat fylldes jag med frågor
utan svar
de etsade sig fast på insidan av min hud
och hårstråna utanför reste sig

vart försvann dom?

vart är dom nu?


det fina trädet utanför köksfönstret
blommade som det alltid gör
mellan vår och sommar
just under gränsen mellan de två
som alltid är väldigt hårfin


jag vet inte om jag fick någonting i ögat
eller om jag fick nostalgi i hjärtat
någonting flög i alla fall i mig
som ett sus av förfluten förändring
i nutid
ja, jag begär inte att någon ska förstå
för det är knappt att jag själv gör det
men jag vet bara att jag var där
men ändå inte

jag var någonstans
mitt i