Upp ur mossan, ur kaskader av
stänkande gryningsdagg

hon reser sig i sin fulla längd

sitt absoluta majestät


Vit som dimman vilken hon
smakfullt låter sig
svepas i

smyckad av fuktens alla
päorlor, gnistrande
i månskenets skira glans


Ner mot tjärnens mörker bär
hennes promenad

ner i svärtan, utan att lämna
ringar på ytan försvinner
hon lika fort igen...