Från att ha varit en väldigt social, levnadsglad människa full av energi, kunde jag helt plötsligt inte ens gå in i en affär och köpa en liter mjölk. När det var dags för fika på mitt arbete, valde jag till slut att sitta på mitt rum och dricka mitt kaffe för mig själv, jag skyllde på att jag hade så mycket att göra, jag klarade inte av att sitta med mina arbetskompisar som jag tidigare gjort i så många år. Jag skakade i mina händer så fort det var fler människor i närheten än jag själv, det var så fruktansvärt pinsamt, tänk om dom märkte att jag skakade och fick för sig en massa idéer och trodde att jag var ett nervöst vrak av något slag. Kaffekoppssyndromet hörde jag att man kallade det för, jag kunde inte lyfta en kopp till min mun utan att skaka ut halva innehållet vilket resulterade i att jag oftast satt med en kopp kallt kaffe, jag kan inte dricka varmt kaffe kunde jag skylla på då.

Jag började själv rota i varför jag mådde som jag gjorde och stängde in mig alltmer, jag klarade inte ens längre av att umgås med mina närmsta släktingar och vänner, det var fruktansvärt. Så här höll jag på i ett par år och till slut fans det ingen annan utväg än att söka hjälp, så här kunde jag ju inte ha det. En nära vän till mig ringde och beställde tid hos en kurator, själv kunde jag inte ringa.
Jaha, nu satt man där hos en kurator som hade papper och penna i knät och som pekade på en bunt servetter som låg på ett litet runt bord där jag satt. Vad hade jag för problem? Det var den frågan jag skulle svara på och hur svara man på en sådan fråga när man knappt vet varför man i huvudtaget existerar på denna vackra men helt obegripliga jord. Jag visste väl inte vad jag hade för problem och var det verkligen jag som hade problem, var det inte hon som satt där med papper och penna i knät och nej, det var ju jag, det var ju därför jag satt där nu, för att jag hade problem, men jag ville inte acceptera det, varför kunde det inte bara bli som vanligt?
Kuratorn tittade på mig, studerade mig och jag kände att jag var tvungen att säga något så jag frågade henne hur hon mådde i stället, det kändes liksom mer rätt, det var jag som skulle fråga ut henne, jag skulle försöka reda ut hennes problem inte hon mina, mina problem löste jag alltid själv.
Jag hade alltid varit snabb att hjälpa andra, alltid ställt upp när någon hade problem, det var så befriande på något vis att lyssna på andra och komma med råd, om jag hade några, men nu satt jag här själv och den situationen var jag inte van vid. Att själv visa tårar har jag alltid haft svårt för, till och med för mig själv att gråta är liksom inte riktigt min grej, så fort jag känner att det vattnar sig i ögonen och hakan börjar dra ihop sig så stålsätter jag mig direkt, det går inte släppa fram dom, tårarna helt enkelt, jag kan inte klä av mig så, naken, det går inte, fast jag kanske egentligen vill.
Om jag någon gång gråter så gör jag det inom mig, utan tårar, dom får bara inte komma fram. När jag nu satt där och det helt plötsligt skulle handla om mig så blev allt så jobbigt, jag kände att jag ville berätta, jag ville få ur mig all skit och jag ville till och med låta tårarna krypa fram ur sin skyddade vrå, men nej, det gick ju inte, jag kan väl inte gråta. Jag försökte att envist hålla tillbaka tårarna som jag kände tryckte på där bakom sin fördragna kuliss, jag stålsatte mig och gjorde allt för att behålla min okrossbara sårbarhet. Hon ställde massor av frågor och jag märkte hur hon försökte lirka fram en enda liten skymt av mina tårar, men jag var stark, här skulle minsann inte visas något tecken på svaghet, hon mådde säkert dåligt själv, det var bättre att jag fick fråga henne och få henne att tala ut och gråta i stället tänkte jag, men hon gav sig inte.

För varje fråga eller påstående hon kom med kände jag att jag fick svårare och svårare att hålla stadig min. Jag var nära att släppa nu det kände jag, ett djupt andetag och ett nytt försök att prata bort det obehagliga. Då kom den, frågan som fick mej att släppa den hårt knutna näve som jag krampaktigt gömde min lilla särjade själ i.

- Jag ser på dej att du har det jobbigt och försöker kämpa emot, hur mår du egentligen? 
Egentligen, nu kom ordet igen. "I själva verket" jag försökte tänka bort mig själv, svalde och svalde, men det var försent. Tårkanalen öppnades och de små vita näsdukarna som låg där på bordet kom verkligen till sin rätt trots att jag bara någon minut tidigare blängt på dom och tänkt att dom där kommer aldrig att få känna den salta smaken av mina tårar i alla fall, så fel man ändå kan ha. Bra, sa kuratorn och nickade nöjt med ett snällt leende på läpparna.

-  Släpp fram dom, det är inte farligt att gråta, du kommer att må mycket bättre sen, sa kuratorn. Jag var förlorad, orkade inte stå emot, det gick helt enkelt inte att stänga av nu, tårarna forsade ner på mitt ansikte som om en damm hade brustit och det rann från min näsa. Av bara loppet av tjugo minuter hade jag berättat mer än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv, om mitt liv, för någon och tänk, det kändes så himla skönt.
Släpp tårarna fria, det får man....