Ett hål i bröstet.
Ett medvetande som
Inte riktigt vill ge sig till
känna.

En saknad.

En hopplös dröm som förankrar
sig likt ett virus.

Att vara lycklig bara genom
Att vara. Utan att behöva vara
någonting annat eller någon annan.

Söka tröst i sina minnen är som
att försöka stilla sin törst utan att kunna dricka. Minnen är till
för att vi inte ska göra samma misstag
två gånger, ingenting annat.

Sorgen. Vad är den till för?
Den ska underlätta att släppa
taget om det vi har förlorat.
Förknippa den gärna med naivitet.

Likt solen obönhörligen kommer
förlora kampen mot natten,
kommer människan förlora kampen
mot sina tankar.

Att vara eller icke vara är inte frågan.
Man Är, för att i nästa stund försvinna.
Ombytta roller mellan tanken och verkligheten.
Mellan verkligheten och tanken.

Descartes visste inte. Jag kan tänka utan
att finnas. Jag kan finnas utan att tänka.
Vår existens måste hela tiden bekräftas.
Vi måste själva erkänna vårat varande.

Definiera dig genom dig själv.
På så sätt slipper du känslan av att
vara ofullständig. Eller är den tanken
endast ett uttryck åt ett större medvetande?
Det där medvetandet som är upphov till
hålet i bröstet?