När jag var liten var jag en mycket duktig flicka.
Jag hjälpte alltid till hemma, jag skötte mina läxor utan tjat, städade mitt rum och uppträdde så som alla förväntade sig av mig, och det var jag medveten om och jag trivdes med det, men jag hade två stora faror i mitt liv, som jag fruktade och var livrädd för, det ena vara att mamma och pappa skulle försvinna och aldrig mer komma tillbaka, att de skulle glömma bort mig helt enkelt, och jag var mörkrädd, fruktansvärt mörkrädd, inomhus, det var något med mörkret som gjorde att jag inte kunde andas eller sova eller vara lugn, oron växte i mig så fort alla lampor släktes och det blev mörkt och tyst.

Jag fick alltid ha lampan utanför mitt rum tänd och alltid min dörr öppen när jag var liten, släktes lampan så vaknade jag direkt och lampan fick tändas igen.
Även när jag blev äldre och flyttade till egen lägenhet var det samma sak, lampan fick vara tänd tills det blev ljust ute om jag var själv. När jag inte var ensam var det lite lättare, men det hände att jag vaknade på nätterna och låg alldeles stilla och inte vågade röra mig, jag låg under täcket och vågade inte ens sticka ut en fot.

På dagarna tyckte jag själv att jag var löjlig som känt så på natten och bestämde mig för att inte vara rädd mer, men det raserades så fort det började närma sig läggdags. Jag var inte rädd att gå ute när det var mörkt, det var när jag var inne jag var rädd.

Jag var inte rädd för att det skulle komma in någon inbrottstjyv, jag var rädd för det onaturliga, det som vi inte kan ta på, det som inte syns och det som inte alla tror på. Hur berättar man det för sina vänner och utomstående, att man är rädd för det onaturliga, det som vi inte vet så mycket om, det som vi inte ens vet om det existerar.

Det fans folk i min närhet som jag kunde prata med om sånt där, det onaturliga och det kändes skönt, men det fanns ingen i min närhet som var så rädd för mörkret som jag, ingen som sa det i alla fall.

En kväll när jag lagt mig, jag bodde i huset då och min sambo jobbade borta på veckorna kom jag på att jag fått en bok av en jobbarkompis för längesedan, hon tyckte att jag skulle läsa den vid något tillfälle. Jag hade lagt boken i byrån som stod vid min säng och jag hade inte vågat läsa den, sen hade jag glömt att den fanns där. Boken handlade om hur man tog kontakt med sina andar, det finns goda och onda och alla har andar, egna andar, men alla kan inte få kontakt med dom, den här boken talade om hur man skulle gå till väga för att försöka nå sina andar, jag bestämde mig för att göra ett försök.

Jag tog fram boken och började läsa. Man skulle vara själv, och man var tvungen att vara säker på att man ville träffa sina andar eller skyddsänglar som det egentligen faktiskt  handlade om, goda och onda.

Du skulle vara helt koncentrerad på det du gjorde annars skulle det inte fungera, inga tankar på annat, bara på att få kontakt.
Jag läste och läste, till slut kände jag mig mogen, det kunde ju inte hända något farligt om det skulle hända något alls, tänkte jag och log för mig själv.

I rummet där jag låg, på övervåningen fanns förutan min säng på båda långsidorna av rummet två stora garderober som man kunde gå in i, rummet var stort men vi hade valt att inte ha för mycket saker där. Två stora fönster som vätte ut mot skogen det var allt.

Nu låg jag där ensam i sängen med boken om att tillkalla sin egen skyddsängel. Det stod i boken att det fanns både onda och goda och att alla hade någon sorts ängel, men det var inte vem som helt som kunde få kontakt med just sin ängel, nu skulle jag se om jag kunde få kontakt med min. Jag var rädd men ändå nyfiken, jag var osäker, tänk om något skulle visa sig, tänk om det fungerade, hur skulle jag reagera då?

Jag koncentrerade mig, det var mörkt i rummet endast ett litet svagt ljus från månen där ute smög sig in i rummet, jag tog ett djupt andetag, blundade och försökte försvinna in i det mystiska, det okända, plötsligt tyckte jag att det knäppte till från en av garderoberna, ett släpande ljud som om något gick därinne hördes och jag blev skräckslagen, man skulle ju inte bli rädd stod det i boken, min hand letade sig snabbt fram till lampsladden och jag fick tag i brytaren och tände lampan illa kvickt, nej, jag var nog inte mogen än.

Min blick for över rummet, det var alldeles tyst, skuggan från några grenar på ett träd föll över ena väggen, usch, nej, sånt här kunde jag inte syssla med, jag var helt enkelt för rädd för det. jag lade tillbaka boken och där fick den ligga mycket länge, helt orörd, jag kunde inte förmå mig att ens röra den igen. Varje gång jag öppnade lådan så fick jag en konstig känsla, jag kan inte förklara, men den bara fans där.
och än i dag många, många år senare så har jag ännu inte öppnat boken igen.