Det kom en drömmande man till staden. Han önskade att han vore någon mer, kanske en eldsflamma. Han knackade på alla dörrar. Men ingen vågade öppna dörren. Och natten var kylig och stjärnorna lyste kalla. Han drömde att han skulle ta någon i hand. Men det fanns ingen annan där än döden.

En benig och knotig hand grep om en lie. Det var nästan för mycket.

Döden visade honom en port. Den var mörk och skrämmande, men inte alls lika kylig. Men han lade sin hand på dess handtag, och kände en brännande smärta.

Han tittade upp på dödens tomma ansikte och sade, ”dit in vill jag inte.”

Döden skakade bekymrat på huvudet.

”Då är du dömd att vandra och vaket gå och drömma,” sade han.

”Det gör mig inget!” sade han. ”Släpp in mig när jag knackar bara.”

Döden skrattade rått.

”Det tror du!” sade han, ”att det är så enkelt? Nej. Mig får man inte tag på så lätt. Du måste skicka efter mig via posten. E-mail går inte.
”Vi hörs.”

Döden roterade runt, runt och försvann.

Han tittade tomögt på platsen där döden stått. Nå, tänkte han och var på väg att vända sig om. Då såg han något i ögonvrån. Det var en vacker flicka. Och hon sken av färg. Han tittade på henne, och tyckte att hon såg så varm ut. Hennes leende och hennes ögon, de var diskreta men så fulla av liv på samma gång.

Han gick fram till henne. Närmade sig skyndsamt med utsträckt hand... I nästa stund var hon borta.

Han blinkade först skrämd, sedan röt han förtvivlat. Han såg världen falla samman. Bit för bit, en fyrkant i sänder. Han stirrade sig blind på det eviga svarta som bildades där världen upphört att vara.

Han ville inte röra på sig. Någon stod bakom honom. Flickan? Men han ville inte vända sig om. Världen rasade! Han väntade in mörkret tills det mötte honom och träffade honom hårt i ansiktet.

Dödens röst ekade i hans huvud. Via posten, väste han ihåligt.

Nu ångrade han sig och försökte vända om och springa, men världen föll samman i en sådan takt att den mörka väggen av världen som inte längre var knuffade honom framför sig och ned längs gatan.

Flickan fanns framför honom. Han såg på henne, med lidande i blicken, medan han sköt förbi, ned längs gatan. Hon stirrade oförstående på honom, tills hon slutligen doldes helt av den skuggan som var den söndertrasade världen. Det som inte längre var.

Världens sönderfall rev av honom kläderna, sedan allt hår… tills han bara var ett litet barn igen. Men ändå tumlade han fortfarande framåt, knuffad av den svarta väggen.

Ned längs gator for han. Förbi förundrade ansikten. Han såg på dem med ett barns ögon, och tyngd av mörka minnen.

Slutligen tumlade han rakt in i en brevlåda, och hans resa fick ett slut.

”Bonk!”

När han slagit i brevlådan skakade den så att dess botten föll ur. Ur den rasade en hel drös med brev. De var alla sända av döden.

Han höll ett av breven i händerna. Han ville inte minnas döden. Men samtidigt visste han att döden var en del av honom som han aldrig kunde undkomma. Nu var han bara tvungen att gå. Han var tvungen att vandra genom mörkret. Han vände sig om och gick in i det mörker som världen som inte längre var hade lämnat efter sig.

Han vandrade länge genom mörkret. En bit på vägen mötte han flickan som han hade sett tidigare. Hon hade vandrat runt i mörkret och letat efter honom. Han tog hennes hand utan att säga något. Hon såg osäkert på honom, men hon följde med honom på resan. Hon ville också uppnå den svaga glimt av ljus, som de båda tyckte sig se långt bortom mörkret.