Ett foto.

Fidel Castro och hans revolutionstrupper, år 1959. När jag läst artikeln om Huber Matos, revolutionsledaren som arresterades som förrädare, kände jag plötsligt igen ditt ansikte i männen på fotot. Såg den del av din själ som sitter fängslad, men ibland försöker bryta sig ut. Att finna något som är större än sig själv - större än inpinkade revir och berättigade rättigheter.

Åren går. Det behövs inte så mycket för att tankarna ska börja kana. Har vi tur hittar vi någon som orkar lyssna på samma gamla historia en gång till. Som ser på oss med uppriktig nyfikenhet och aldrig någonsin säger "jag vet". Någon som får oss att känna att vi fortfarande besitter makten att fängsla.

Vi fann ingen revolution. Men vi badade i mars och vi red igen för första gången på kanske trettio år. Vi sprang, dansade och såg förmodligen allt med lite nya ögon. Vi tyckte det var stort och det var det nog också - just då. Då, innan tankarna kanade iväg igen. Tillbaks till varma bad, en skön fåtölj och allt annat vi för en stund orkat att förakta.

Det finns de som anser att de lever i ett fängelse. Men som i hela sitt liv aktivt strävar just dit. Som behöver sina inbillade plitar att ösa sin galla över, när såren svider och luften känns instängd. Och som begår nya brott för ett plåster, ett öppnat fönster och en ny plasma-TV att se världen genom.