I berättelsen ingår en hel del dialektala(*) uttryck, vilka förklaras i slutet.

Familjen Petterssons ofrivilliga barnlöshet.

*

En tragedi som länge kastat sin skugga över familjen Pettersson på torpet Kaleröd, var dess barnlöshet. Ett förhållande som plågade, och som länge plågat, de båda makarna. Edit och Kalábert hade nämligen ända sedan giftermålet endast haft en enda tanke i sina huvuden. Att skaffa barn. Trots ihärdiga försök, hade de emellertid inte lyckats. En besvikelse, ja visst. Men en besvikelse som absolut inte knäckte dras ambitioner, utan i stället tvärtom sporrade dem till ytterligare ansträngningar. Och det gällde ju att passa på medan Edit ännu befann sig i sin fertila ålder. Hon hade hunnit bli fyrtiosex år, och tiden höll på rinna ut. Nedslagna, men absolut inte uppgivna, resonerade de som så: "Lyckas vi inte på det ena sättet, så måste vi prova på något annat". Och nog provade de på. Men tyvärr med samma klena resultat.

Besvikna och även smått förtvivlade, hade de nu vänt sig till ortens provinsialläkare. Denne hade först tålmodigt lyssnat på deras berättelse, och därefter skakat på huvudet och sagt:

- Neej, jag är verkligen ledsen mina vänner. Hade det rört sig om skador, infektioner och andra sjukdomar, skulle jag mer än gärna kunnat och velat hjälpa er. Men se barnlöshet är precis inte mitt område. Där saknar jag den kompetens som är nödvändig, så därför måste jag tyvärr meddela er att jag är oförmögen att hjälpa er. Kanske skulle några experter nere i Göteborg kunna . . . Men jag vet inte säkert.

Med detta dystra beskedet hade de lämnat provinsialläkarmottagningen, och styrt kosan hemåt.

- Nå, sô va dä mä dä. Va tycker du ve ska gära no?

Det var Kalábert som frågade. Edit såg en stund fundersamt på honom. Så böjde hon sig mot hans bästa öra, och sa:

- Ve får ta ô höre mä de gámle. Vem ved ôm ente de har bättre reda på sône saker.

Och så skedde. I desperation hade de vänt sig till traktens samtliga kloka gummor och gubbar för att få råd. Kanske skulle de kunna hjälpa där provinsialläkaren hade misslyckats. Och visst hade de fått hjälp med råd. Olika råd från olika personer. Och alla råden hade de provat på. De hade älskat på de mest udda tider och i de besynnerligaste ställningar, men utan resultat. Av samma skäl hade de också intalats att inta de märkligaste naturprodukter. Saker från både växt- som djurriket, vilka "de kloke" påstod skulle befrämja barnalstrandet. Ett påstående som dock visade sig vara en hel del överdrivet, eftersom den enda synbarliga effekten var, att de ömsom drabbats av diarré, och ömsom av förstoppning. Helt beroende på vad de för tillfället tagit in.

I sin förtvivlan hade de till slut, trots sin totala brist på religiositet, inte sett någon annan utväg än att vända sig till kyrkoherden, pastor Frisen, för att söka hjälp. Kanske kunde han som förmodades ha goda kontakter med de högre makterna lägga ett gott ord för dem. Kanske var han mannen att beveka den som å Herrens vägnar styrde över människornas fortplantning. Efter fattat beslut hade de nu alltså klätt på "söndagsstassen", selat på märren Olga och satt kursen mot prästgården.

Pastor Frisen, som vid tillfället för deras konsultation suttit inne på kontoret och ondgjort sig över samhällsmedborgarnas bristande religiositet och kyrksamhet samt den i sammanhanget så miserabla kollekten, uppfattade uppdykandet av paret Pettersson som den gudasända chans han väntat på. Om han nu bara skötte sina kort väl, skulle här finnas ett tillfälle att inte blott öka besöksstatistiken med två personer, utan också få in några extra kronor i kollekt.

Tvärt emot hans vanliga burdusa och översittande uppträdande, tog han därför emot dem på det mest välkomnande och servila sätt han var mäktig. Han till och med reste sig upp, vilket med tanke på den ofantliga kroppshyddan, var en prestation utan like. Bugande och leende bjöd han dem att sitta, och först när de båda makarna hämtat sig från choken, kunde de börja berätta. Först hade de svårt att finna orden. Det var som om pastor Frisens ändrade attityd tagit orden ur deras munnar. Detta bemötande var ju det sista de hade väntat sig, beredda som de varit på samma översittarfasoner från den ökände pastorn som vanligt. Trevande började de turas om att redogöra för sin olycka. Hur de försökt och försökt utan resultat. Och nu visste de inte längre vad de skulle ta sig till. Kanske kunde "Hans Högvördighet" hjälpa dem. Visserligen kunde de ju inte skryta med att vara speciellt flitiga kyrkobesökare, men de trodde ju på Gud och .....

Pastor Frisen, som under parets hela berättelse suttit bekvämt tillbakalutad i kontorsstolen med knäppta händer och blicken riktad mot taket, som om han hela tiden tyst diskuterat deras problem med högre makter, rätade nu upp sig. Men med händerna fortfarande knäppta såsom i bön, vände han sig mot dem. Först satt han alldeles tyst och såg ömsom på Edit och ömsom på Kalábert. Så harklade han sig ett par gånger, för att därefter med något himmelskt i blicken och en extra kyrklig darr på stämman svara:

- Mina kära vänner, hm ja, det är sannerligen icke att förvåna sig över. ...... Det torde nog varda så, att hm ..... vår Allsmäktige i det här fallet hmm .... i all sin vishet ....hmmm genom denna er oförmåga att avla barn ... hmm velat visa er, stackars syndiga människor, ... att han ... hmm ..... att han nog skulle önska se Er två mera frekvent besöka Herrens hus och där hmm .... där ta del av hans gudomliga budskap. Hmm Det är ju han som .. hmm ... och blott han, den store och Allsmäktige, som är i stånd och har förmågan att hjälpa i en situation. I ..... hmm ..... i en situation där mannens säd hmm ..... så att säga inte orkar fram att befrukta ägget inuti Olga. Så, enligt min bestämda uppfattning beror endast och allenast ert barnlösa äktenskap på att ni icke visat Honom den respekt som Honom tillkommer .. . Därför hmm vore det nog en gudibehaglig gärning om ni mera ofta skulle vilja besöka Herrens hus och hmm ... därstädes då också bidraga till kyrkans mission och hjälpinsatser genom att hmm ... skänka en något sånär rekorderligt penninggåva till kollekten medan ni samtidigt sända upp era böner. Gören så, mina kära vänner, och I skolen också få se att Han i sin Gudomliga nåd kommer att höra edra böner, så att Olga inom en snar framtid vill komma att befinna sig i ett välsignat hmm .. tillstånd. Hmm ...

Utan att ha fattat ett dyft av vad pastor Frisen mässat om, bockade och tackade det stackars paret för utläggningen och tog farväl.

Kalábert, som på grund av sin dövhet endast uppfattat ett entonigt stigande och fallande mummel från pastorn, vände sig frågande till Edit så fort de kommit utanför dörren. Men där var inget svar att få. Edit hade totalt tappat koncepten efter att pastorn blandat in Olga i sin utläggning. Hans ord hade slagit ner som en bomb i hennes hjärna, och fått det att snurra runt i hjärnvindlingarna till den grad att hon missat allt annat av vad den gode pastorn orerat om. Frågorna ekade i hennes arma skalle: "Va i fridens namn hade han sagt om Olga? ? ... Deras märr??? ........ Och vad hade han sagt om Kaláberts säd? ? ? ..... Vad i himlens namn kunde han egentligen ha menat? ? ?"

Hon hade blivit så besatt av den horribla och skrämmande tanken på att pastorn skulle ha manat hennes make till sodomi, att hon skakad och uppbragt böjde sig fram mot Kaláberts vänstra öra, vilket var hans minst dåliga, och stönade:

- Herregud hörde du? Hörde du va han sa ôm Olga? Ô jä begriber då rakt ente va märré skulle ha mä vår barnlöshed ô gära? Uj, uj, uj, å så påsto han att din säd ente órka fram te hennes ägg. Kunne han verkligen ha menna att du ... att du skulle .... Nää, dä ä ju syndit. Ô han sôm ä präst ô allting. Nää hô ä han för sorts präst?

- Va sa du att han sa? Skulle jä gäre Olga mä föl? ? ? Nä du, ve skulle aldri ha åkt hid. Han ved jo ente hôlles en ska bär sej åd en gáng. Den stackarn skulle nock sjôl behöve ha ett rektit fruntimmer. De där svártrockane ä allt bra knepi, dä ä de*.

Kalábert tog tömmarna och missmodiga klev de upp i vagnen. Så klatschade på märren och ropade:

- Se så Olga, no åker ve hem!

Därefter vände han sig mot hustrun, skakade på huvudet och sa:

- Ja, dä ä allt bra bedrövlet.

Och medan märren sakta började dra iväg med dem mot hemmet, konstaterade han beskt:

- Jaha du Olga, dä ä all tur att du har sônne kloke husbönnar sôm ente bryr sig ôm präster. För annars vede hondan hô du skulle kunne råge ut för.

*

Men trots att de i själ och hjärta totalt misstrodde pastorn, fick deras desperata längtan efter barn dem ändå att prova på dennes rekommenderade metod att genom ökad religiositet och kyrklighet försöka blidka de högre makterna.

- Dä kôstar jo inget ô gäre ett försög. Vem ved. Ve kanske kan få'n på sô gôtt humör att han välsignar ôss ô gär att ve kan få te en ónge te sist. Hô trur du? Ska ve ta ô försöge mä ô gå te körká? Ve kan väl i alle fall ta ô försöge mä ô gå en fem, sex gánger*?

- Jo, de tycker jä nock, för dä där andre sôm ve försökte ôss på. Dä där mä ô sädde i ôss en massa konsti örter ô andre sager, dä geck ju'nte alls*.

Och så hände det att det stackars paret med ens blev väldigt kyrkliga av sig. De gick så ofta till kyrkan, och lade så frikostigt med kollekt i håven som kyrkvärden sträckte fram, att det började tisslas och tasslas i kyrkbänkarna bland de gamla ordinarie besökarna. Men det var som om de hade strött sin religiösa säd på hälleberget. Deras tafatta försök att vända sig till himmelen, föll av allt att döma inte Gud på läppen, eller så hade de råkat be sina böner just när denne tog sig en tupplur. För det kära strävsamma paret var och förblev lika barnlöst.

Sorgsna drog de därför till slut den bittra slutsatsen, att de nog inte hade Guds öra. Åtminstone inte vad det gällde barnalstring. Och när de i sex hela veckor fåfängt visat prov på sin nyvunna religiositet, fick Kalábert nog. Frustrerad och besviken vände han sig en dag till Edit och sa:

- Nä no får dä sannerligen väre nock. Dä ä ente lönt. Ô jä ä säker på att de enda den där svártrócken ä ude etter ä kollekten. Ô han sôm skulle be för ôss. Hûh, nä jä betackar mä all för den sortens hjälp.

- Ja, du har nock rätt. Ve får nock ge ôpp hôppet ôm a få óngar. Men ve har i alle fall försökt. Dä har ve!

Kalábert nickade:

- Jo, nock har ve försökt allti. Dä ska gudane veda. Dä ä ju nästan sôm je har slede ud'en ved'jä.

Edit skrattade och la armen om Kalábert.

- Oh, käre Kalábert, du ä allt bra go.

* * *

FÖRKLARINGAR

Han ved ju ente hôlles en bär se åd en gáng. Den stackarn skulle nock sjôl behöve ha ett rektit fruntimmer. De där svártrockane ä allt bra kónsti, dä ä de

Han vet ju inte hur man bär sig åt en gång. Den rackarn skulle nog själv behöva ett riktigt fruntimmer. De där svartrockarna är allt bra knepiga, det är de

*

Dä kôstar jo inget ô gäre ett försög. Vem ved - Ve kanske kan få'n på sô gôtt humör att han välsignar ôss ô gär att ve kan få te en onge te sist. Hô trur du? Ska ve ta ô försöge me ô gå te körká ? Ve kan väl i alle fall ta ô försöge mä ô gå en fem, sex gánger

Det kostar ju inget att göra ett försök. Vem vet - Vi kanske kan få honom på så gott humör att han välsignar oss och gör att vi kan få till en unge till sist. Vad tror du? Skall vi ta och försöka gå till kyrkan? Vi kan väl i alla fall ta och försöka med att gå en fem, sex gånger

*

Jo, de töcker je nock, för dä där andre sôm ve försökte ôss på, dä där mä ô sädde i ôss en massa konsti örter ô andre sager, dä geck ju'nte alls

Jo, det tycker jag nog, för det där andra som vi försökte oss på, det där med att sätta i oss en massa konstiga saker, det gick ju inte alls