mina drömmar blev
för desperata och
klängde fast vid livet

ytterdrörren till något
mindre var handtaget
till sanningen men
jag fick inte
ville inte
veta

jag startade en inre kamp
men fienden röt oss
tillbaka till rädslan
spikade fast våra
fega hjärtan på svarta tavlan
och dödade våra styrkor

hur många stunder
tårarna än turades om
att gråta så var det
alltid extrema vattenfall

som forsade
över tårkanalerna
och dränkte hoppet
innan ögonlocken
hann andas

trots att dagarna
räknas uppåt
så är neddräkningen
i själen priset till ett
varmare hem

så varför
ge tiden så
mycket utrymme

när den
enda tjänsten
vi får tillbaka
är

misslyckandet