Efter det sista kriget, då maskinerna, svärden och vapnen talat och sjungit sina stridssånger för sista gången, då syns världen som ett töcken. Krigarna är döda, deras lik formar minnet av den här världens död. Ingen kunde hejda det stora kriget, det som alvögat sett sedan eoner. Alla vet om slutet, men ingen såg det någonsin komma. Nu är allt överståndet, kallt, och dött.
Den sovande draken vaknar ur sin djupa sömn, omedveten om världens undergång. Hon ser sig om i det kosmiska urdjup där hon så länge har sovit. Långsamt sträcker hon ut sina vingar och somnar om, medveten eller omedveten om att hon aldrig kan dö.
För tiden kommer att överleva allt, och ingen kommer någonsin se när den slutar, utom urdrakarna, som en gång skapade tiden själv.