En gråtande sol på väg
ned över horisontens abstrakta formlöshet
medan en fjäder följer vindens lätta andetag

bakom himmeln brusar
oceaner av mörker

distansierade ögon
längs parkbänkarna

bakom förvridna ansikten
skymtar förintade drömmar

att existera utanför
allt det jag aldrig velat ha
men ändå avundas

att distansierat följa
vardagens konstruerade hopplöshet
med kuvad själ och tårfyllda ögon

att inte passa in och
ständigt känna sig som en
alienerad besökare från en
annan dimension

att ständigt höra främmande
oceaners lockande djup
medan folk pratar om
höjda dagisavgifter och
brist på parkeringar

som om alla trivaliteter konstrueras
för att dölja bristen på existensiell förståelse
och för att dölja allt det man egentligen vill och känner

en flyktig bekant passerar snabbt förbi
och frågar hur är det?

jo, jag är jävligt olycklig och
har förlorat det som någonsin
betytt något och jag vet inte
hur länge till jag orkar

för att få till svar:
ja, ja trevligt, ha det bra
vi ses

men

ur askan och ruinerna
kl 12.10 denna snöyrande morgon
reste sig en depraverade själ
och beslöt sig för att omsluta
omvärlden med den potential han
verkligen besitter

och jag önskar alla samma möjlighet
att få en andra chans
att få möjlighet att återuppväckas efter
kroppslig och själslig död

och älskling dina ögon är djupare än
Marianergravens hemlighetsfulla bottenlöshet

djupare än livets mening

och dina läppar är portalen till och från andevärlden
och tacksamheten
att få delta i båda världarna är
överväldigande

det finns ett hinder
i alla jag
och vi måste lära oss att
se utanför oss själva
och att vägen till lycka går
genom rättfärdighet mot andra
men också mot oss själva

mörkrets makter är starka
och kan många gånger kännas
oövervinneliga men inget kan vara
mer inadekvat

det finns ett ljus i dig
och i dina medmänniskor
även om vi många gånger
tillsammans skapar
en mellanmänsklig skymning

och solen, månen och stjärnorna
är ledljusen våra förfäder
tänder för att vi ska inse detta