Konsten att förgylla sin dag måste vara sanning.
Så motiverar jag mitt smygrökande inträngd i en portuppgång.
En cigarett, en stulen kyss.
Glöd och aska, härligt!
På min högra sida har jag glasdörrar och på min vänstra står bilar parkerade. När jag betraktar min spegelbild i glasdörren faller blicken på bilarna som även de reflekteras. Suddiga och dubbla, två bilder av samma motiv som glidit något isär. Tillsammans blir synen och nikotinet för mycket. Jag känner mig full och blir genast bakfull.
Bultande tinningar och illamående.
Jag fryser och önskar att jag kunde slå i mitt huvud hårt. Så att huvudvärken trillar ut och tårar värma mina frusna kinnder. Det är så min kropp tröstar sig själv. Men jag är tveksam och dunkar mit huvud lite försiktigt i portens tegelvägg. Det onda skakas ner i nacken. Tryggt, där vet jag var jag har den. Huvudvärk är läskigt, jag tänker på hjärntumörer.
Efteråt går jag tillbaka till reningsverket.
Man får inte fuska i kärlek.
Jag har plåster på båda tummarna, det gör lite ont men syftet är förebyggande. Här under är det 30 meter upp till frihet.
Jag tar hissen upp, hissen upp till himlen.
På vägen ser jag att någon har klottrat på väggen som passerar förbi och jag ler åt det oväntade budskapet.

Tänk, det är precis innan lunch, hungersyror fräter i magen. En penna i handen och ett ouppdämt behov av att uttrycka sig, sätta spår, få utlopp för all den där kreativa energin som legat latent så länge.
Som i ett rus skriver han ner det ord som ger uttryck åt hans längtan \"köttbullar\". Efteråt känner han sig befriad. Kladdig sperma på hissdörren. Han är inte ensam, för kött och bröst har tänt och utlöst män sedan urminnes tider på Henrikdals vattenreningsverk.

Smärtsamt ljus.
Alla varningslampor blinkar, jag blir genomborrad och förblindad. Vitglödande smärta pulserar bakom stängda ögonlock.
Lungorna spränger.
Gammal luft tar sig ut i ett plötsligt hostanfall och förtrollningen är bruten.
Jag kan andas igen, frisk luft. Som en fjäril befriar sig från in puppa knäpper jag upp min jacka.
Dog jag nu?
Jag hade säkert hört talas om det innan dess, men första gången jag föreställde mig döden var jag sju år. Missuppfatta inte nu, jag var långt ifrån självmordsnära som sjuåring.
Jag älskade hästar.
Jag är inte säker på att jag rusade till stallet med ryktborstar och morötter i en påse. Men jag vet att Lotta mötte mig i stallgången. Kramade mig och berättade att Mickey Mouse hade tagit hissen upp till himlen. Damm i silat solljus, surrande flugor, doften av hö. Och så mitt i allt det trygga, hissen, hissen upp till himlen.