Jag minns tillbaka på sommaren. Vi hade varit inne i stan, jag och mamma. Antagligen hade jag övningskört. Mamma hade precis upptäckt Ane Brun, det var varmt, vi var på bra humör. Och Leksand, jag vill varekn beskriva staden eller stämningen. Jag vill berätta om att jag köpte ett par lila hippiebyxor hos en tant i en indianaffär.
När vi kom hem tog jag, inspirerad av mina byxor, en sväng ut i skogen.
Lite besviken blev jag när jag upptäckte att skogsmaskiner rivit upp sår i mossan. Jag kom ner till vattnet.
Det kändes kusligt, trots att min familj ägt sommarstugan i flera år hade jag bara gått hit en enda gång. Den gången var jag livrädd.
Men jag tänkte inte låta skräcken ta mig den här gången. Men jag kunde inte hjälpa att huden knottrades. Trots det kavlade jag upp mina byxor och vadade genom dyn i viken ut till motsatta sida.
Där fanns en vagn som var varken husvagn eller koja. Äckel välde upp i mig och jag tittade bort. Klädde av mig mina kläder och vek ihop dem till ett bylte. Jag klev ner i vattnet och höll klädbyltet med båda händerna över huvudet. Det blev djupare än jag tänkt mig. Armarna protesterade och väl uppe på land la jag mig ner och blundade. Jag var räddad för den här gången. För att ytterligare bevisa mitt mod lämnade jag mina kläder på stranden. Vattnet nådde mig till naveln, här var botten mjuk som en skogsstig. Jag tränade mig en stund på att stå på händer. Blottade mitt nakna underliv mot himlen.
Det kändes som att vägen tillbaka över viken var avspärrad så jag var tvungen att gå en längre väg för att komma tillbaka till sommarstugan. Jag gick med bultande hjärta på varma runda stenar. Jag ville hem fort nu.
Långt bort kunde jag se vår båt. Luften kändes kvav
Och inte förens jag såg pappas lugn på förstkvisten kunde jag slappna av och andas igen.