Min vän, det här är en hyllning till dig. Till din renhet, till din ärlighet.
Emil. Jag vet vem du är. Det visste jag från första gången. Vart du stod.
Du är den finaste människan jag nånsin träffat. Allt axlar du på dig själv, trots
din egen smärta.
Jag har aldrig frågat vad som hänt dig, du har aldrig berättat.
Men vetskapen om att jag får det att kännas lättare ger mig all lycka jag behöver.
Så mycket fick vi sagt i dag, som aldrig sagts innan. Men som vi ändå vetat.
Du har skällt på mig, tyckt att jag var korkad. Ja, vi har faktiskt bråkat lite.
Men bara en gång, för länge sedan.

Jag sa idag att jag älskar dig. För dig. För den du är, det du gör. För din renhet.
Jag har velat säga det så länge.
Du har bekräftat det jag alltid behövt höra. Du visade vad livet var.
När jag började älska dig, jag vet inte när det var, men för länge sen, upptäckte jag
något jag aldrig förr vetat om. En kärlek jag inte visste fanns. Jag älskar dig inte
som en man. Inte med förälskelsens iver. Men jag älskar dig med ett obeskrivligt djup.
Bortom alla fasader hos livet, bortom all tvekan och smärta vi lever med finns kärleken.
Jag menar den äkta kärleken. Den riktigt, sanna kärleken. Inte mellan man och kvinna.
Den mellan en människa och en annan. Den äkta vänskapens eviga band.

Hela mitt liv och genom alla andra kommer jag leva med dig i mitt hjärta. Du som
visade mig vad som är viktigt. Du är min vän. Min närmaste vän.
Jag har sån tur. Med dig som vän och min älskade vid min sida.
Inget saknar jag.
Min Emil.
Tack