Inatt åker jag till Rhodos!
Det knyter sig lite i magen...jag är nervös.
Jag har aldrig varit utomlands. Jag har aldrig flugit. Jag är lite rädd för flygplan.
Lite rädd för nya saker. Jag har svårt för att släppa tryggheten av det jag är van vid, av alla rutinerna. En skada från barndomen. Men jag känner en stark längtan. En stor förväntan. Det känns som att det är det här jag väntat på.
Det är den här sommaren jag gått och drömt om. Jag kommer inte hålla tillbaka. Jag kommer sätta mig på flygplanet. Mina knän kanske knappt bär mig och jag kanske spyr. Men jag kommer inte springa och gömma mig.
Jag behöver det här.
Det här är det mest omvälvande jag nånsin varit med om. För jag har bestämt det själv. Det här är det första stora, riktigt egna valet jag har gjort i hela mitt liv.
För en gång skull har jag inte fått det bestämt eller valt åt mig...
Det här är faktiskt en skiljeväg i mitt liv. Det är inte bara att jag ska flyga, och åka till ett främmande land. Jag har lyckats frigöra mig från min mamma. Som bundit mig så hårt vid sig själv pga all rädsla. Alla år av sorg och frustration och alla sår som slitits upp. Jag lämnar det bakom mig. Med ett första jättestort kliv.

Det är inte bara en resa till Rhodos.
Det är inatt som jag låter all vanmakt, all instängdet och ensamhet, all oskyldig skuld och alla manipulerade tvångstankar glida av mig. Allt elakt du sagt till mig.
Att ingen kommer älska mig när de väl lär känna mig.
Att jag är ful och falsk. Självisk. Empatilös. Känslokall.
Att jag inte bryr mig och att jag gjort dig till den du är, bitter
hård och kall. Att jag är det värsta som hänt dig.
Det spelar ingen roll efter inatt.
Allt du gjort som skadat mig.
Låst in mig. Aldrig låtit mig uppleva hur det var att vara ung och kär. Lycklig. Varje gång jag var glad krossade du det med kraften bara dina ord kan ha. Känslan av att det inte fanns en enda plats på jorden som var min.
Tron om att ingen nånsin skulle tycka om mig som jag är. Du tvingade mig dölja mig själv. Du lyckades. Jag har ingen aning om vem jag är och du har lämnat djupa spår av vilsenhet och tomhet. Även om det kanske inte var din mening har du lämnat kvar i mig känslor av självförakt och jag har svårt att tycka om mig själv. Du har fått mig att tro att ingen som älskar mig kan älska mig på riktigt.
Men det spelar ingen roll efter inatt.
För i mig har du lämnat en brinnande längtan efter lycka. Kärlek. Efter du bundit mig i din värld, där nya saker fruktas och människor föraktas längtar jag efter att uppleva hela världen och varje möte med en ny människa uppfyller mig med meningskänslor. Min resa blir faktiskt början till mitt eget liv och den enda rädslan somm finns
nu är att du fångar mig igen...
Det som glöder i mig idag slår ut i flammor imorgon. Det som finns kvar i mig av det som är jag, det som inte dog, skall jag vårda ömt och låta växa. Jag gör ett val att lita på kärleken. Att lita på livet.
Mamma, min kära mamma.
Jag tänker inte gömma mig ett en lägenhet med neddragan persienner. För av att ha sett dig i så många år har du lärt mig något mycket värdefullt. Om du blundar för livet, ser det dig inte. När du flyr från dina rädslor kommer de och möter dig.
Och du har aldrig varit lycklig. Jag låter det som händer hända och under tiden kommer jag att glädjas. Istället för att skjuta undan det goda, eftersom det gör ont när det försvinner, skall jag omfamna det, och när det ger sig av skall jag gråta en sorgens tår till farväl, men jag skall inte stänga hjärtat. Jag håller mitt hjärta öppet, och när jag dör kommer det ha upplevt mycket sorg. Men också mycket kärlek, glädje och när jag dör kommer jag att ha upplevt livet.
Jag önskar att du kunde se det. Men du väljer att inte se. Jag väljer att lämna dig och bli min egen människa.
Mitt eget hjärta.