Automatiskt.
Det osynliga spåret till skolan.
Går alltid samma väg.
Hoppar alltid på samma brunnslock för att få tur i diverse olika saker.
Det är bara vidskeplighet. Eller tvångstankar.

Halvvägs till skolan ser jag en liten fågel i en buske.
Såg den igår, och dagen innan dess också.
Såg den imorgon.
Närmar mig, den lyfter och flyger till nästa buske.
Fortsätter så ett tiotal meter.
Sedan flyger fågeln inåt vänster, och hela min själ vill veta vart den ville leda mig.

Men fötterna tar sina automatiska steg.
Samma väg som jag går igår.
Samma väg som jag gick imorgon.
Samma väg, som jag alltid ville vika ifrån och följa den lilla fågeln.
Se vart livet skulle ta vägen då.

Men jag får nog aldrig veta.
För vägen fågeln väljer är inte vägen till skolan.
Och den möter mig aldrig på vägen hem.