”Jag är inget barn längre!”
Hon stormar genom huset och slänger igen dörren bakom sig. ”Varför kan de inte bara förstå? Satans föräldrar!” Fönstret står på glänt. Utanför lockar varma sommarvindar. En letar sig in, genom fönstret på glänt, och smeker hennes solkyssta kind. Tårar bränner i hennes ögon. Hon har fått nog. Hon ska ut igen.

Sommarvindar leker i gräset när hon rycker åt sig en tröja från högen av kläder på golvet. Hon kravlar ut genom fönstret. Det är långt ner till marken. Hon hoppar ändå och landar illa på sin vänstra fot. Det gör ont, fruktansvärt ont, men hon tar sig upp i alla fall och hoppar över grannens staket utan att slå i översta plankan med tårna. Hon brukade göra det när hon var liten. Ramlade alltid raklång på näsan när tårna inte följde med resten av kroppen över. Men hon är inget barn längre.

Hennes mamma kommer ut genom dörren i tid för att se henne försvinna längs vägen. ”Julia!”, skriker hon förtvivlat. ”Julia! Kom tillbaka!” Hon ser sin dotter försvinna in i skogen och sätter sig med en djup suck på trappan. ”Vad har han? Vad gör han med dig?”, viskar hon för sig själv. Dörren står fortfarande på glänt och hon vänder huvudet mot den. ”Anton”, ropar hon in i huset. ”Hämta bilen. Din dotter har sprungit iväg igen.” Hasande toffelbeklädda fötter mot stengolvet innan han står framför sin fru. Han tittar på henne, försöker läsa hennes tankar, men misslyckas och suckar. Han vänder inåt igen, byter skor och kommer ut med bilnyckeln till deras röda Opel i handen. Hon reser sig och går med honom mot bilen. De behöver ingen karta. De vet vart deras dotter ska. Till vem hon ska.

Julia springer genom hagen och björkarna rispar hennes armar blodiga. Hon springer genom dungen och över kullen tills hon kommer ut på öppen mark. Romeo kommer travande emot henne. Men hon har inte tid att leka och försöker springa förbi honom. Han skrittar lugnt, genskjuter hennes trötta kropp och ställer sig framför henne, stoppar hennes väg, med alla fyra hovarna i marken. Hon stannar upp, förvånat, och saktar farten. Tittar på honom och ögonen fylls ännu en gång med tårar. Hon stannar och låter fingrarna glida genom hans långa man.

- Ja, Romeo, jag är säker. Jag vet att du tvivlar men det gör inte jag. Deras ord kan inte stoppa mig.

Hon smeker honom över mulen innan hon sätter fart igen. Ny kraft fyller hennes lungor och hennes slitna gymnastik skor dundrar i marken. Det börjar regna. Hon tar på sig tröjan hon tog med sig. Den är vit och tycks bli genomskining medan hennes hår klibbar mot hennes rygg. Inte långt kvar nu.

Han lägger mer ved i öppna spisen. Sitter kvar en stund på huk som för att lyssna på eldens stillsamma sprakande. Han reser sig upp och går mot koppen med nybryggt kaffe. Då flyger dörren upp och han ser en våt kontur. Hon huttrar. Han ser på henne.

- Julia?

Hon kliver in och droppar vatten över hela den gula välkomstmattan. Han ser på henne igen.

- Älskling du är ju genomblöt!

Han ler mot henne och tar fram en filt som han mjukt smeker runt hennes axlar. Leder henne mot brasan samtidigt som han stänger dörren med högerfoten. Hon är alldeles stum och kroppen skakar. Han hjälper henne ner bland de fluffiga kuddarna som lyser röda i skenet från elden. Sätter sig bredvid henne, lägger armen om henne och hon lutar huvudet mot hans axel. ”De vill ta dig ifrån mig”, säger hon så tyst att det knappt kan räknas som en viskning. ”De vill ta dig ifrån mig och jag förstår inte varför.” Tårarna bränner och den här gången kan hon inte stoppa dem. De simmar ut ur ögonen och glider nerför kinderna i små saltkanaler. Han märker att hon gråter men låssas inte om det. Det sårar honom så mycket att se henne ledsen. Hon vänder dig mot honom och blickar in i hans ögon. ”Säg att det är värt det”, viskar hon med darrande röst.

- Så länge vi älskar varann är det alltid värt det.

Han ler mot henne med stängd mun och kramar försiktigt hennes hand. ”Är du hungrig?”, frågar han och hon nickar stumt. Drar upp henne från kuddhögen så att filten trillar av hennes späda axlar. Han ser på henne och hon biter sig stilla i läppen. Han lyfter försiktigt upp hennes haka och ger henne en öm kyss. Drar ut en köksstol åt henne. Hon sätter sig och länge upp armarna på bordet. Han tar fram sprit att tvätta hennes rispade armar med och tittar på foten som färgas allt mer blå. ”Gör det ont att gå på den?” ”Som in i helvete!”, svarar hon och ett leende spricker upp mellan tårade ögon. Han ler lite snett och tar fram en kopp varmt kaffe åt henne innan han sätter sig mittemot henne. ”Jag borde ta fram torra kläder åt dig”, säger han mjukt. ”Du vet att det inte är lönt”, svarar hon och tar en liten klunk av det varma kaffet. De sitter tysta en stund. Han studerar hur några hårslingor har letat sig loss och försiktigt ligger mot hennes ansikte. Hon vet att han tittar på henne men låssas inte om det. Det värmer så underbart i hjärtat när han ser på henne med sina ögon.

De sitter fortfarande tysta när hon i ögonvrån ser en röd Opel rulla förbi fönstret. Hon reser sig upp, han likaså. ”Jag måste gå”, säger hon. ”Jag vet”, svarar han sorgset. ”Jag kommer tillbaka snart”, viskar hon och smeker med handen över hans kind. ”Glöm mig inte” ”Aldrig”, viskar han tillbaka med sprucken röst. Hon kliver ut genom dörren och in i baksätet på bilen. Vinkar åt han som står kvar i dörrkarmen när bilen börjar rulla iväg. Han står kvar en stund och ser efter henne genom regnet men vänder snart in till sig.

I bilen är det en tryckande tystnad men hon ler och pillar på ett litet hjärta av guld som hon har hängandes runt halsen.
”Vi ses snart Gabriel\"