jag kommer aldrig att skriva
den där dikten
du vill läsa

men jag kan sjunga
\'i feel it
in my finger,
i feel it
in my toes\'
i duschen
om du vill

om du släpper in mig igen

och jag,
jag kommer aldrig att skapa
ett mästerverk
och jag kommer aldrig få dig att gråta
för att jag gjort dig stolt

men jag kan knäppa upp
mina byxor
till kompet av
kåtslagen
du blir en satans beatbox
på pulver, sötnos


tror du att jag förstår dig

tror du
att du förstår

tror du på vad jag säger
för det,
det tror jag


för du liksom jag
slår upp hålet i huvudet ibland
för att det
inte ska explodera
av trycket
som byggs upp


och jag kan inte få dig att känna
något du inte varit med om innan

och jag röker en cigarett
i regnet
håret ligger blött mot pannan

är jag,
är jag en del av det här
en del av vattnet
som faller från himlen

en organism
i en annan


kanske finns jag
i varje del
de bygger för att fylla tomrummen

och kanske finns jag
för alltid
i någon annans tankar

och mina gravstenar finns
utspridda
i fotoalbum
och i häften,
refuserade manus

och kanske finns jag där
i atmosfären
mellan färgen på dina ögon
och dina irisar



om du vill
kan jag
kyssa dig på pannan här och nu
och önska dig lycka till

där du går
med en ros
eller what the fuck ever
du nu har i din hand

för att visa killen
att du älskar honom



och jag har varit där
ingen annan varit
alltså,
det handlar knappast om dig nu
det vet du ju

inte för att låta sån
men du vet,
det lär ju inte skickas expeditioner
för att upptäcka dig

du sitter ju tapetserad över busshållplatser
ditt nummer
står klottrat på toaletter
dina sexakter
spelas i de 43 män du legat med hittills
i deras huvuden
när de är ensamma
med toapapper
och lotion


men jag har varit där i vilket fall
i de torsdagsnätter
du är så rädd för
i det pratet du undvek
för att det slet loss köttet
från skelettet
vi skapade tillsammans och kallade oss
som vi byggt
bit för bit
kota för kota

jag har varit i de tankar
du pillar in pennan i örat
för att slippa
tänka på

och jag har varit där

i de allt för långa dikterna jag skriver
i de allt för tondöva sångerna
jag spelar
på min gitarr

och jag har varit där
i frukosttimmen du sov förbi
för att slippa se
vinet
som jag drack
för att sluta skaka
då ljuset trängde undan
ditt älskade mörker

och jag har varit där
i alla de hål
de sköt genom våra drömmar
varit där
och låtsats som om jag
vore som de


men du,
det blir jag aldrig



och du

blir aldrig som den du en gång var



och här har du
bara sådär

dikten du inte ville läsa


(och kanske aldrig gör)