Vissa tycker att jag är udda men jag har aldrig förstått det där med normalt och onormalt, vad är det som gör någon normal eller onormal?
Jag tycker att jag är som många andra, bortsett från vissa egenheter.
Jag vaknar vissa dagar och känner att det inte finns något att lämna sängen för och jag vaknar andra dagar med känslan av att kunna bestiga Mount Everest och hoppa ned igen utan att få en skråma, det kan visserligen bero på att jag är i det där stadiet då man känner sig odödlig men ärligt talat så bryr jag mig inte så mycket om vad det beror på så länge jag får känna så någon gång då och då.
Jag är inte särskilt självdestruktiv om man inte ska räkna med de gånger jag väljer den svåraste vägen att ta mig fram och får det hett om öronen, men jag menar mest att en som är självdestruktiv är någon som skär sig i handlederna så fort någonting inte går som väntat. Men om jag skulle skära mig varje gång något inte går som jag vill så skulle jag nog vara död sedan länge. Jag har alltid tagit den väg som varit minst upptrampad och det är just det som gör mig unik. Men det gör mig inte speciell för alla är unika.

Min mamma arbetar på café, och har gjort sedan 1978, för att försörja mig och vissa månader har hon ett extra städjobb vid sidan av medan min pappa bidrar med sin ständiga frånvaro. Jag fiskar inte sympati för jag tycker inte synd om mig själv,
Allt händer av en anledning och om min pappa skulle ha en större del i mitt liv skulle jag inte vara den människa jag är idag.
Min mamma och min mormor har uppfostrat mig med en villkorslös kärlek och stöttat mig i alla beslut jag har tagit oavsett om de har tyckt om det eller inte.
Det är klart att jag önskar att jag hade en pappa som brydde sig mer om mig och som betedde sig som en pappa istället för en egenkär idiot men precis som många andra känslor slutar man tänka på den efter ett tag. Det betyder inte att den försvinner.
Det har smärtat att se pojkar springa runt med sina fäder och spela fotboll i sommarsolen men jag kan varken spola tillbaka tiden eller förändra människor,
Det vill jag inte heller för jag har en stark ödestro och jag är nöjd med mitt liv och de val som jag hittills har gjort i livet, även om vissa har tagit mig tillbaka till ruta ett.
Mina ögon är öppna nu, jag ska aldrig mer se med blå blick och tro det bästa om folk, då blir man bara besviken. Man ska ha låga förväntningar så kanske man blir positivt överraskad. Jag önskar mig inte längre ett annat liv i julklapp eller vill förändra det jag ser i spegeln, livet blir vad man gör det till och jag önskar att fler kunde förstå det.

När jag går igenom parken på väg till skolan brukar jag alltid möta människor som skyndar förbi i all hast, det skulle förvåna mig om de ens hinner uppfatta att jag går förbi. Ibland kan jag tänka att jag kanske passerar en framtida kändis men jag tror inte att de tänker samma sak om mig för de ser mig inte, ingen ser längre.
Ibland kan det kännas som att jag är ensam om att reagera på min omgivning.
Det är inte det att jag vill ha deras uppmärksamhet på något vis för de skulle ändå bara glömma mig direkt, men jag skulle vilja att folk såg mer.
Det känns som att alla är blinda nu, om folk skulle spendera mer tid åt att se andra istället för sina egna problem så kanske inte så många handleder skulle täckas med rakbladsbett. Vuxna är idioter, det är som att de helt och hållet har glömt bort hur det var att vara ung och hur det kändes att vara i den stora tonårsdepressionen, då man vill förändra allt och allt man ser i spegeln, hur det var att känna sig trasig och värdelös och alienerad och ensammast i världen. Jag förstår dom, jag skulle också vilja glömma en sådan tid men det kan jag inte för jag vill vara den som ingen tonåring har, den som ruskar om dom och förklarar att det finns ett ljus bakom allt, till synes oändliga, mörker och att det finns en blå himmel bakom alla dimridåer och gråa moln. Den som förklarar att det finns miljontals människor som känner likadant.
Vuxna är idioter men även idioter har berikats med förmågan att utvecklas, för att bli en bra vuxen ska man inse att man bara är ett barn som växer och inte en helt annan person än den man var när man var yngre. Det går inte att förtränga, bara konfrontera. Vad är det med vuxna idag? Ingen uppskattar tonårssvärta längre.
De glömmer att det är en del av livet.

När jag sitter i bilen och lyssnar på en överskattad datagjord poplåt, i vilken de sjunger ”I Love You” tjugo gånger på några sekunder (jag överdriver), och himlen är så där vacker som den borde vara alltför ofta. I den stunden är jag lyckligast i hela världen. Tråkigt bara att man inte kan känna så hela tiden.
Frågan är varför man inte kan känna så hela tiden, spelar det någon roll vilken färg himlen har? Ska vi verkligen låta oss själva påverkas av vädret och vad folk säger?
Fast om vi inte påverkades av det skulle vi i och för sig inte kunna ta åt oss av komplimanger och känna glädje när himlen är blå och molnfri.
Det är i sådana här stunder jag inte vet vad jag ska tänka, känna eller tycka.
När den överskattade datagjorda poplåten, i vilken de sjunger ”I Love You” tjugo gånger (jag överdriver igen) är slut har jag glömt vad jag pratar om.

Om jag skulle få en krona för varje gång jag har undrat vart mitt liv är på väg så skulle jag säkerligen kunna köpa ett skräddarsytt öde på sekunden men jag vill inte ha ett annat öde på sekunden, jag vill veta hur mitt liv kommer att se ut i framtiden men samtidigt vill jag leva nu och hoppas på att jag blir den jag vill.
Man ska inte se framåt, man måste leva nu för att framtiden ska existera, det är dock lättare sagt än gjort, speciellt när man är ung.
Jag vill inte bli vuxen, jag vill bara vara ett barn som växer.
Jag vill inte ha körkort, jag vill inte åldras, jag vill inte glömma och jag vet precis varför…för att jag är rädd. Jag är rädd för att jag ska dö utan att ha uppnått mina mål, nu när jag tänker efter så vet jag inte ens vad jag har för mål.

Visste du föresten att det är fjolligt att skriva poesi eller dansa balett när man är kille?
Nu vet du det. Samhället hatar människor som går sina egna vägar.
En kille ska glo på sport, få erektion av motorljud och se ut som en överjäst bulle.
Tjejer är inte de enda som har press på sig från alla håll och kanter när det gäller ideal, sex och mallar. Det känns inte så frestande att följa strömmen och vara som alla andra killar för i och med att min pappa inte har haft så stor del i min uppfostran har jag inte fattat tycke för varken sport, fordon eller något annat sådant,
Vilket jag är glad över för killar kan verkligen vara svin ibland.
Killar som läser det här himlar med ögonen, tjejer nickar instämmande.
Jag skriver poesi, sjunger, fotar och tecknar och är otroligt bra på att skita i vad andra tycker om det. Jag ljuger nog lite för jag tror att man alltid bryr sig om vad andra tycker även om man gör sitt bästa för att bevisa motsatsen.
Gubbar, tanter och bönder med landsbygdsmentalitet har alltid varit väldigt bra på att gnälla på ungdomar och deras aktiviteter men de tittar aldrig sig själva i spegeln,
Kanske är de rädda för vad de kan hitta om de tittar efter ordentligt.
Jag skulle vilja slå dom alla med något hårt och skrika: ”VAKNA!!!!”
Vi lever i ett samhälle som ständigt moderniseras och utvecklas medan de står och tittar på, de säger att ungdomar är dåliga på att anpassa sig men själva har de inga problem med det trots att de inte kan anpassa sig till en värld som ständigt utvecklas utan istället lever i det förflutna. Hur mycket jag än vill kan jag inte kalla dom för idioter för då skulle jag bara sjunka till deras låga nivå, och mentalitet.
Jag säger bara kom kamikazepiloter om vi någon gång blir som dom.
Vi ungdomar är framtiden (greppa det om ni kan kära pensionärer och bönder), det samhälle ni har hjälpt till att bygga upp ska ni en dag överlämna till oss och då ska jag vara med och bygga om ordentligt och ge ungdomar mer rum att utöva sin kultur och vara sig själva utan att någon ser ned på dom.
Jag kanske får det att låta som att ungdomar är bättre än äldre men det är inte alls det jag menar, jag tror på jämlikhet. Äldre ska inte stå framför unga och unga ska inte stå framför äldre precis som att killar inte ska stå framför tjejer och tvärtom. Vi ska stå sida vid sida och hjälpas åt. Tycker du inte att det finns tillräckligt med hat och missförstånd i världen? Är jag den enda som tycker att det är bättre att sträva mot att skapa ett jämlikt samhälle än ett samhälle där någon är mer värd än någon annan.
Kalla mig feminist, toffelhjälte, fjolla, idiot, dumhuvud, kalla mig vad du vill för jag är den jag är och jag är oerhört stolt över det. Det är något ingen kan ta ifrån mig.

Det kommer ett tillfälle i allas liv då man inser att man kan rymma från sina problem men aldrig komma undan, det är vid sådana tillfällen somliga hoppar framför tåg eller skär sig i pulsådern. Jag tycker att det är slöseri, man har fått ett liv av en anledning och det är att leva det, precis som vilken produkt som helst ska det användas innan man slänger bort det. Livet kan inte alltid vara en dans på rosor utan taggar men den enda som kan bryta av taggarna är du själv så varför inte konfrontera ett problem istället för att rymma ifrån det i all evinnerlighet?
Man ser det i tidningsartiklar överallt, ”Det var ett rop på hjälp”.
Varför kan ingen förstå att den enda som kan göra något är en själv, du kan inte förlita dig på en person hela livet. Du måste hjälpa dig själv och ta tag i ditt liv,
Sopa ihop skärvorna och limma ihop dom igen. Varför ta livet av sig på grund av ett tillfälligt problem? Alla hör ditt rop på hjälp men bryr sig inte, du måste hjälpa dig själv, ingen kan leva ditt liv åt dig. Du kan bara få hjälp med att se stigen, du måste själv följa den. Om du stöter på hinder efter vägen så kan du alltid klättra över.
Gråt inte för dig och gråt inte för mig, gråt för dom som har det värre (för det finns alltid någon som har det värre). Gråt för dom som förtjänar det.
Inte för flickan med rakblad, inte för pojken med hjärtat i kläm, inte för damen med vin och kajalränder, inte för mannen med heroin, inte för dom som ger upp, utan för dom som försöker få sitt liv i rätt riktning.

Kärleken är blind, synd bara att man inte ser det förrän efteråt.
När man är kär och supernaiv lyssnar man inte särskilt mycket när någon säger att man har förlorat verklighetsuppfattningen och är blind.
Det är ingen idé att försöka förklara att kärleken är blind för någon som är nyförälskad, den måste upptäcka det själv för att lära sig något.
Nyförälskelse är som nikotin, eller vilket drog som helst. När effekten klingar av märker man snart att man inte kan få samma känsla igen som man hade när man var nyförälskad, det är vid detta tillfälle många människor lämnar sina älskade för att vara otrogna och uppleva den känslan igen. Det betyder inte att riktig kärlek bara kommer en gång i livet även om det känns så när man har varit nyförälskad och förlorat den man älskar. Min första flickvän var det bästa som hade hänt mig och jag skulle aldrig kunna älska någon annan på det viset. Det tog slut efter tio månader och fem månader senare fick jag en ny flickvän som jag älskade, och älskar, ännu mer än min första flickvän så där ser man hur lurad man kan bli när man är kär.
Allt detta betyder inte att du ska gå och vara rädd för kärleken utan tvärtom,
Man får alltid sitt hjärta krossat någon gång i livet men det är en del av livet.
Det finns något negativt och positivt med allt. Livet är en skola och varje förhållande lär dig någonting som du behöver förändra. Med detta i baktanke kommer du aldrig att gå tomhänt ur ett förhållande även om det känns som att ditt inre är ett svart hål.

Jag går runt på en äng men det är inte vilken äng som helst utan samma äng som trettonåriga Clara blev våldtagen på för några år sedan.
Några dagar efteråt har jag för mig att hennes mamma gick in i hennes rum för att meddela henne om att maten var klar (pasta med köttbullar var Claras favoriträtt) och slog dörren mot sin dotters kropp som dinglade i en snara från taket.
Jag läste i gårdagens tidning att hennes mamma precis har släppts ut från mentalsjukhus (det var därför jag kom att tänka på Clara).
Det är sånt här som får mig att avsky världen jag lever i, ibland önskar jag verkligen att jag hade förmågan att stoppa livet och kliva av en stund men det kan jag inte, men eftersom drömmar är det enda som är gratis i min stad ser jag inget negativt med att drömma mig bort lite. Det enda man kan göra är att sträva mot att aldrig bli avtrubbad trots medias förmåga att sprida dåliga nyheter.
Om man skulle gå efter nyheternas information så skulle man kunna tro att godhet inte existerar i vår värld men det gör den, det gäller bara att finna den och fånga den.
Jaga inte drömmar med en håv som har för stora hål.

Har du någonsin tänkt på att det aldrig finns lagom tid till någonting,
Det finns endera för mycket eller för lite eller så är det bara jag och min idioti igen.
Det där om att tiden går fort när man har roligt är lögn, tiden går fort när man tänker på den. Jag vill vara bortom tid och rum, jag vill att tiden faller hårt.
Tiden förstör allt, det lustiga med det hela är att vi har skapat tiden och jag antar att jag bara bidrar till tidsbegreppet, och blir ännu mer slav under det, när jag gnäller över det men hur ska jag kunna låta bli när jag har samma förmåga att klaga som alla andra människor på vår jord? Jag är människa men inte särskilt stolt över det,
Jag är en stolt idiot. Jag har storhetsvansinne ibland och känner mig bäst i världen, är det bra eller dåligt? Ignorera mig, jag är bara ung och underskattad fast i vissa stunder kan jag känna mig ganska gammal. 17 år men gammal och svår.
Många säger att jag är svår men jag har aldrig förstått det där med lätt och svårt,
Jag antar att det är för att jag skriver sånt som ingen förstår men jag bryr mig inte så länge jag själv förstår vad jag skriver. Folk får tycka vad de vill, det är det underbara med att vara människa. Något har vi gjort bra, länge leve tryckfriheten!
Håkan Hellström, ett namn som en gång har varit okänt.
Nu är det tryckt i tidningar och på tusentals skivor.
”Jag kan se mitt namn i tidningsbokstäver men jag kan inte tro att jag fortfarande lever”, jag förstår vad han menar. Man blir aldrig nöjd, man söker alltid något mer, eller annat, som den idiot man är. Istället för att göra något bra av livet man har letar man efter något annat som inte finns. Lars Winnerbäck vet det också,
”Själva livet står och skrattar åt din väntan på mirakel…du söker nånting annat, idiot”. Människor är, och kommer alltid att vara, idioter. Det är i vår natur.
Ända sedan vi utnämndes till världens smartaste varelser, av oss själva, har vi inte gjort något annat än bevisat motsatsen.
Jag tror att det kallas ironi men jag skulle nog kalla det för idioti.