Jack stirrade på gatan. Ända sen hans tjej gjort slut för två veckor sen hade livet varit skit. Hon hade sagt det inför hela gänget så att förödmjukelsen skulle bli så stor som möjligt. Regnet föll på hans halvslitna jacka, rann i ett veck ned i fickan. Vattnet mjukade upp en sårskorpa från ett gammalt ärr. Smärtan fick Jack att vakna upp. Han kände hur regnet letade sig in överallt. Om han inte gick in snart kunde han bli förkyld eller få en lunginflammation. På nyårsafton. Men det spelade ingen roll längre. Vad som helst var bättre än att gå hem, till och med om det innebar att han skulle behöva åka in på sjukhuset igen. Förra gången var det riktigt trevligt där, bortsett från att han hade brutit benet. Eller rättare sagt: han hade fått benet brutet av sin pappa. Jacks pappa hade redan blivit anmäld flera gånger men efter någon dag kom han alltid tillbaka, lite nyktrare lite fattigare och mycket argare. Jack strövade fram längs gatorna och tömde huvudet på tankar. Han ville bara glömma blåmärkena, dom brutna benen och sin mammas ansikte när hennes hjärta slutade slå. Jack ville bort ifrån staden, bort ifrån landet, bort ifrån världen och bort ifrån 2005. Plötsligt la Jack märke till att det inte längre regnade utan snöade. Men trots det var det inte en människa i sikte. Inga barn som lekte i snön eller föräldrar som passar dom. Inga shoppingsugna tonårstjejer eller hälsosamma joggare. Det var helt tomt bortsett från Jack.

Anne tittade ner på en konstig figur som i sin tur tittade på dom tomma gatorna. Vilken gröngöling, vet han inte att klockan är över åtta? Anne bestämde sig för att hjälpa honom klara sig över natten i alla fall. Hon öppnade fönstret och ropade till figuren: - Vet du inte att det är utegångsförbud efter 20:00?
Nix, det visste jag inte, men varför är det så då?
För att nazisterna har bestämt det.
Nazister? Kom med en bättre förklaring, är det en gasledning som läckt eller?
Vad säger du? Gasledning? Men kom in istället så får vi prata mer där inne.
Jaja jag kommer, vilken våning?
Tredje, och dörren till vänster, den första du ser.
Han måste vara ny i stan. Eller ny i landet eftersom han inte kände till nazisternas styre. Men han verkade rätt charmig ändå tänkte Anne innan hon satte sig ner i lappfåtöljen och fortsatte sy igen ett hål i sin kjol.

Jack såg hur dom gula tegelstenarna var fulla av sprickor. Vad han inte såg var vakten med en hagelbössa som stod i en mörk gränd och siktade på hans tinning. Lyckligtvis såg han inte heller tegelstenen som kom farande från det halvt sönderbombade taket. Tack vare den blev han bara medvetslös, utan den skulle han ha dött en extremt smärtsam död. När han vaknade upp såg han den änglalika Anne böja sig oroligt över honom och fråga hur han känner sig. Jack försöker mumla något till svar men somnar nästan direkt igen. Drömmarna är förvirrade och Jack slingrar sig i sömnen som en orm på ett hett plåttak. När Jack vaknar är allt tyst och han ligger i en mjuk säng. Nej, inte helt tyst, det är någon i köket. Jack smyger sig upp och möts av en härlig doft av MAT!
Det måste ha varit flera dagar sen han åt sist. Anne svepte runt i köket och rörde om i en köttgryta. Hon hällde upp två rejäla portioner i djupa tallrikar och vände sig sen om. Först var det nära att hon tappade tallrikarna, sen gjorde hon det. Tydligen hade hon inte hört mig, tänkte Jack.

Anne luktade försiktigt på grytan. Kryddblandningen av curry, cayennepeppar och den hemliga ingrediensen, luktade helt okej. Hon hällde glatt upp två portioner av grytan, vände sig om och såg att hennes gäst vaknat och kommit upp. Då kände hon hur tallrikarna gled ur hennes grepp i slow-motion innan hon hann hejda dom. Den ångande heta grytan strömmade ut ur dom splittrade tallrikarna.

Dom tre livsformerna som befann sig i det lilla rummet (Jack, Anne och en liten, hårig tax) fick väldigt varm köttgryta, med tallrikssplitter som tilltugg, serverad på ett trägolv. Av någon andledning blev det ingens nya favoriträtt precis.

Åh, jag är hemskt ledsen, skrämde jag dig?
Jo, lite rädd blev jag nog.
Du har nåt i håret, vänta lite så tar jag bort det.
Nej, det är bra som det är, sa Anne med lite rädsla i rösten. Nu gäspade taxen och visade upp ett förvånansvärt brett flin.
Jaja, om det är så du vill ha det så all right… den där hunden tittar konstigt på mig.
Oroa dig inte för Dixy, han bits bara i nödfall, eller om han är hungrig, eller uttråkad, eller…
Okej jag fattar, men Dixy? Allvarligt talat, lever du i -40: talet?
Ja, gör inte du det också eftersom det är 1945?
1945? Kom igen!
Va? Sa Anne med ett uttryck av fullständig förvåning i ansiktet.
Ligger du efter med tidräkningen? Du har en tidsskillnad på 60 år! Sa Jack irriterat.
Jag vet inte vad du pratar o… DUCKA!

Ett regn av metall, utskjutet från ett automatvapen, krossade fönstret ut mot gatan och gjorde lufthål i taket.