Ett två tre fyra... Mina andetag är lätta och lite hastigare än normalt. Jag växlar mellan att nonchalant peta tänderna med det gröna sugröret, till att nervöst tugga på det. Tänderna sliter ned och slipar på naglarna...

Fem sex sju åtta... En svag blodsmak sprider sig i min mun. Kanske petade jag lite för hårt. Man blir lätt distraherad när man sitter på ett café och väntar. På att någon speciell ska komma tillbaka från toan. Man tänker nämligen att...

Nio tio elva tolv... Den speciella personen tar jäkligt lång tid på sig. Var är hon? Jag ler blekt, det har ju gått så lång tid redan, vad gör några minuter till...

Tretton fjorton femton sexton... Vad har hänt? Fåglarna som flockades runt gatans kullerstenar har flytt. Till och med sommarsolens glans falnar då ett ljusgrått moln skymmer sikten.

Sjutton arton nitton... Det går en halv sekund, jag tvekar. Tjugo... Jag har blodsmak i munnen igen. Från sugröret... Som är riktat mot bordet. Hon stapplar ut. Hon har också blodsmak i munnen. Hon sätter sig ner försiktigt.

"Varför följde du inte med mig?"

Jag ser ner på det grönstrimmiga sugröret.

"För att det var DIN biljett... Till Paradiset."

Jag ljög. Det skulle ha varit min biljett till försoning. Hon hostar och håller för med handen. Jag smeker lätt hennes blöta handled.

"Den går aldrig snabbt nog, tiden borta från dig."

Jag log till svar.

"Och ändå var det den enda vägen... Även om jag fick vandra den ensam."

Jag nickade.

"Du skulle följt med mig..."

Jag nickade igen, med mer eftertryck innan jag svarade.

"Jag tror nog att våra vägar skiljs här."

Hon skakar på huvudet.

"Aldrig, följ med mig, om så bara denna sista lilla bit."

Jag reser mig upp, blodsmaken har nu försvagats lika mycket för mig som den förstärkts för henne.

"Vi ses i Nangijala."

Jag lämnar sugröret vid henne och går sakta ut och tänker på en udda dokumentär jag såg för några år sedan. Kroppen blir 21 gram lättare när man dör... Tjugoett.