Det började med ett par mörkblåa jeans, nästan svarta.
Jag bar dem varje dag, smutsen smälte in osynligt.
Ingen stank kunde nå igenom barriären av lera och härdad bomull.
Men vem skulle ha brytt sig ändå.
Ingen kom nära nog.

Utom du

En sarkastisk kommentar om hur fina kläder jag hade.
Följt av ett avväpnande leende.
Jag fnös, varför skulle du bry dig.
Men det gjorde du.
Helt utan anledning...

Nästa dag hade jag skrapat av det värsta.
Det var inte mycket men jag fick höjda ögonbryn.
Och en tumme upp från dig.
Och det var allt som behövdes.
En dag senare var dem rena.

Då blinkade du åt mig i hallen.
Jag nickade och du skrattade.
Jag var glad och lysande.
Du var glad och visade vägen.
Mina jeans var bara blå.

Tvättade dem varannan dag.
Snart var dem ljusa.
Nästan trendigt slitna.
Och du log.
Log mot mig.

Mina jeans blev slitna.
Ljusare, tunnare, sköra.
Var värt det för ditt leende.
När två stora hål revs upp.
Tog du min hand.

Du sa utan tvekan:
"Nu är du klar."
"Nu ska du ut i världen."
Jag frågade vart jag skulle.
"Jamen såklart till klädaffären."

Jag gick med huvudet högt.
Och jeansen lågt.
Med dig vid min sida.
Med din hand i min.
Med mitt hjärta i din.