Stod och sålde lotter åt IOGT-NTO.
Människor sorlade runt.
Glada tanter knuffades runtomkring mig.
\"jag vill köpa\" \"Jag också, jag också\"
Alla borden med fint hantverk säljs ut som
lottvinster, för vi vill ha in mer pengar
till vår ungdomsverksamhet.

DÅ. till min stora förfäran seglar det in i lokalen
ett stort skepp på hjul. Den absolut största rullstol
jag någonsin sett. Kvinnan som ligger där är gigantisk.
Och jag undrar hur hon eller hennes vårdare ska kunna
navigera i den folktäta lokalen.

Människor trängs runt mig, jag känner plötsligt
blickar som följer mig. Inser att kvinnan vill mig något.
Jag går fram till henne. Sträcker fram min hand,
hälsar vänligt, \"känner du inte igen mig? frågar hon,
min hjärna tuggar runt på högvarv, VEM kan denna
kvinna vara. Hur hon än sett ut i yngre dar kan det inte
finnas minsta likhet med denna koloss.

Men i ögonen, själens spegel, fanns något, en blick.
en glimt, och trodde inte det var sant. Der här var Gunilla,
hon och hennes man var bröllopsvittnen när jag gifte mig
första gången. De var våra bästa vänner. Men vi har tappat bort
varandra genom livet. Flyttat från stan, bildat familj, och
mitt i den stora förändringen kom den största av alla, hennes
sjukdom. Hon har legat som ett kolli i alla dessa år. Inte fått
se sina barn växa upp. Det är förfärligt. Att i ett enda kort
ögonblick inse hur förspillt, tragiskt, ödsligt hennes liv blev.

Du kan väl komma och hälsa på, sa hon. Ja, det ska jag göra.
Det finns minnen att återminnas, skratt att skratta, glädje
att delas, trots avstånd i tid, i liv, och i livskvalite. Kanska har
vi inte så mycket gemensamt idag men vi har en ungdom
gemensam. vänner, drömmar om framtiden, vi kan göra en
utvärdring av livet. Var det värt det? Allt slit? alla våndor?
Och vi kan kanske ta oss ett glas (om hon dricker) och ägna oss
åt ohälsosam navelskådning. Kan bli riktigt uppfriskande.