och numera
är insatserna så höga
en sorts
rysk roulette för fullvuxna,
kanske är det därför
du blåser bort huvudet
var gång
alla dessa minnen flimrar för ditt inre
och höstsolen väntar bakom pannan
stirrar du rätt in i den
bränner du sönder
de delar
av din hjärna
som vill ta dig härifrån
och klockan tickar
under din hud
du ser en himmel av kol
den vittrar och snöar aska
i de ensligas allé
där bara liemannen står brud

jag är en nomad, kära du
kroppsdelar
är världsdelar
och mina drömmar är fallande stjärnor
som aldrig
går att fånga
och jag saknar dig lite
saknar steg bredvid mig
och du ska veta
att minnet av kvinnan som lämnade mig
som sådde fröet
till allt det här
har vecklat ut sig
som en blomma
som en ros
som en fitta
i väntan på att bli våldtagen
av mörkermän
av konstens soldater
unga egofixerade män
som skriver med kukarna
precis som jag

och jag vet att någon väntar naken
i slutet på orden
längst ut vid mynningen
precis vid solens yta,
någon väntar i allén
på en ändring,
väntar ren
ingenting i blodet
bara honung i lungorna
och jag har barnets tro
som sitter på insidan av mitt ansikte
som bleks av ljuset
år efter år
och hittar jag aldrig ut
så
hittar jag aldrig hem
och hittar jag någonstans
någongång
så lovar jag
att ansiktet som möter mig
efter de kalla bränderna
och dödsskriken
och bomberna
vill mig väl
ger mig ett leende
och jag får frid
och kanske är det
svaret på allt
och kanske är det äntligen
slutet på historien