Var finns kärleken i att skära sönder och sedan sy ihop
en kvinna så att hon resten av sitt liv får leva med fruktansvärda smärtor?

Var finns kärleken i att behöva skära upp en kvinna
för att kunna älska med henne?

Var finns kärleken i att föda ditt första barn när du gör det i
olidliga smärtor och sedan blir ihopsydd igen?