Hon sitter där ensam, på baksidan av huset dit solen inte når. Dit hon tagit sin tillflykt som så många gånger förr, i hopp om att de inte ska orka leta efter henne där.
Hon känner stentrappans kyla tränga igenom byxbaken och huttrar till. Kanske är det en kyla som mer kommer inifrån än från den kalla trappan. En slags föraning om vad som komma skall. Det har gått alldeles för länge sedan sist nu och det är som om hon anar att hon inte ska få vara i fred så länge till. Men hon kan inte låta bli att hoppas. Hoppas att hon en gång ska få uppleva en enda dag. Bara en enda dag utan de trakasserier som blivit en del av hennes vardag, lika välbekant som morgonritualen med frukost-te och tandborstning.

Plötsligt öppnas dörrarna bakom henne och hon vaknar med ett ryck ur sin dagdröm. Hon hör dem komma ut och sluta upp bakom henne. Av ljuden att döma är det åtminstone sex eller sju av killarna i klassen, kanske ännu fler, som står tysta där bakom och betraktar. På deras upphetsade röstlägen förstår hon att nu är det dags igen.
'Nämen kolla!' ropar en av dem. 'Fy fan vad äckligt, hon sitter här och skitar ner trappan. Och den ska vi gå på sen! Fy fan säger jag bara!'
De andra utstöter äcklade stön och kräkljud. Hon försöker att inte låtsas om dem. 'Hörru, äckel, varför svarar du inte när vi pratar med dej!?' skriker en annan av killarna.

Hon fortsätter att låtsas som ingenting och fäster blicken någonstans långt bortom lekplatsen med de halvtrasiga gungorna. I sitt stilla sinne hoppas hon att de ska sätta igång snart så hon kan få vara i fred sen. Hon vet att de nu är så upphetsade att hon inte kommer att få slippa undan med bara skällsord.
'Öh, äru döv eller!?' kommer det där bakifrån. 'Eller äru bara dum i huvet?'
Hon ignorerar trots att det nu börjar krypa i kroppen av rädsla. Helst av allt skulle hon bara vilja resa på sig och springa därifrån, men hon vet att det bara kommer att göra saken ännu värre.

'Vänd dej om när vi pratar med dej!' skriker någon och nu väntar hon bara på slaget som ska komma, eller fingrarna som hårdhänt gräver sig in i hennes axel för att sedan kasta henne till marken. Men inget av detta händer. Istället hör hon en av de andra säga:
'Hörrni, ska vi inte ha en liten tävling?' Han harklar sig och samlar spott i munnen och de andra fnissar. Nu börjar hon ana vad som är på gång. Och mycket riktigt dröjer det inte många sekunder innan den första spottloskan landar på hennes rygg. Jublet stiger där bakom.
'Fan va snyggt, nu är det min tur va!?' Nästa blöta klump landar på hennes axel och den åtföljs snart av fler. Någon av dem träffar hennes öra med en rejäl spottloska. Hon biter ihop och känner hur saliven rinner nerför hennes kind. Killarna hejar ivrigt på varandra och hon är snart alldeles blöt på ryggen. Hejaropen och glåporden haglar i takt med spottandet.

Tårarna stiger i ögonen men hon tänker inte ge dem den tillfredsställelsen. Ska inte ska inte ska inte gråta. Orden blir som ett mantra i hennes huvud. Ska inte ska inte ska inte. Får inte får inte får inte. Om de ser henne gråta kommer det bara att bli värre, det vet hon. Men till slut kan hon inte längre sitta still och bara ta emot. Hon samlar saliv i munnen och gör sig beredd.

Hon vänder sig hastigt om, utan förvarning. Spottloskan landar på kinden på en av killarna. För ett ögonblick står tiden stilla. Hon räknar till åtta av killarna i klassen, som alla ser lika överrumplade ut. Strax ser hon vreden stiga i deras ögon. Ögonblicket är inne. Det oundvikliga ögonblicket. Hon reser sig hastigt och rusar in i korridoren. Hon hinner precis låsa toalettdörren om sig innan hon hör deras arga röster och de första bankningarna på dörren.