- Kom in, Kom in! sa hon och öppnade dörren på vid gavel. Log sitt leende med rynkorna som ramade in ansiktet med alla år. Så näpen och vacker sin ålder till trots.

- Ja, det har ju varit mycket sen sist. Med flytt och allt. Och jag är så trött så trött. Orkar inte träffa så mycket folk.

Sa hon och samtidigt log i sin lägenhet som var fylld av saker från förr.

Fika skulle dukas fram. Bröd och pålägg i alla de sorter. En nybakad sockerkaka, några småkakor från en gammal röd plåtburk. Köket doftade rent och tryggt och de små lamporna gav ett sällskapssken.

- Ja, jag vet ju inte riktigt vart jag ska hänga far min, nu är han i sovrummet men han ska nog vara därinne ovanför tv:n så jag kan se honom sa hon och menade det svartvita fotografiet som hängde vördnadsfullt över virkade kuddar.

- Och min älskade, han hänger här nu, hennes hand visade en snäll blick från ett inramad bleknat förgånget fotografi i hallen.

- Min väninnas man var här och åt häromdan. Ja,hon gick ju bort i december och han vill gärna ha sällskap. Han är så snäll, med ledsen förstås.

Händerna darrar lite, har inte sett det förr. Men åren, det klart. De måste ju få sätta sina spår. Alla 87 åren.

Så mycket gånget liv. Så mycket klokhet som ryms på 66 kvadrat med möbler från förr.