Hon låg på sängen när jag kom in i rummet. Huvudändan var något upphöjd, med hjälp av hissanordningen arbetsterapeuten hjälpt till att ordna. Hennes händer var knäppta och hennes ögon stängda. Peruken i den mellanblonda nyansen påminde om håret på sminkdockan jag hade för tjugo år sedan.

När jag böjde mig över henne slog hon upp ögonen och munnen formade ett vänligt leende. Kinderna som var svullna av kortison gjorde hennes ansikte onormalt stort, ändå hade hon behållt sin skönhet. Kanske var det ur ögonen skönheten strålade. De vänliga, snälla ögonen.

- Vilket vackert nagellack. Jag tog hennes mjuka hand i min och beundrade de noga målade naglarna. De lyste upp rummet med sin röda färg.

- Ja, hon är noga med att fortsätta göra sig fin förklarade hennes man som stod vid huvudändan precis som han beskrev ett recept för goda kakor eller liknande. Men ändå inte.

- Ja, lite måste man väl förgylla vardagen, fyllde hon i själv och log återigen medans hennes levande ögon mötte mina.

Mötet var fyllt av liv. Som en kontrast till döden sken livet med sin närvaro.