genom värktabletter
och sömnsvårigheter
är inget
som överlever
till den andra sidan
värt någonting
om du inte kan stava till det

och boy, du borde verkligen kunna det nu

och jag låter skägget växa
vildvuxet och ilsket
byter skepnad
byter fodral på mitt hjärta
skalar av
lager efter lager
häftar fast
flämtande bitar på väggen
en grotesk mosaik
en kreativ utväg
på det oundvikliga

och det är inte fallet
som känns
det är när man träffar marken
man kan börja frukta
för sitt förstånd

och lager efter lager
försvinner nu
och det blänker rött,
byggnaden förblöder
i skenet av en gaslåga som
sakta går under
som projekterar flammande bilder i taket

och jag ser hållplatsfolket
som söker igenom bussarna
vagnarna, gatorna
efter någon att greppa
någon att hoppas på
eller bryta ihop med

och du skriver din poesi
med din kropp
jag ser dig
tyst, snett bakifrån
andas i din nacke
kondens är erotik, tro mig
ja, tro mig

och min roll är betraktarens
den skeva journalistens,
döp mig till alice
det finns ett land här
jag inte förstår
en kvinna
jag inte mött ännu
som du inte visat mig
säg mig vem jag är så kanske jag går fri

jag hör trummorna från krogen
spela för mig inatt
liksom alla nätter
de filtreras genom mitt blod
och mina tankar
min frustration

säg mig vem jag är
och duka upp till fest
om du känner för det
öppna upp
låt min hand stanna
i ditt hår ett tag
för passerar du mitt synfält
lämnar du aldrig berättelsen

för det är min värld
välj du din roll
jag har min klar
det är därför jag så förtvivlat
försöker
stava mitt namn
om och om igen
men inte lyckas