Värmen av din hand finns fortfarande kvar. Jag vill inte att det ska försvinna. Aldrig. Jag lägger min hand mot min frusna kind. Känner hur värmen sprider sig och värmer min kind. Värmen av din hand. Din hand, som jag nog aldrig kommer att få känna värmen av igen. Tårar rullar ner för mina kinder och jag fortsätter att gå framåt. Jag har inget val. Jag måste gå framåt. Även om benen värker efter den långa färden och allt jag egentligen vill göra är att kliva av ledet, blunda, hoppas att jag kommer att vakna upp där allt det hemska började. Hemma, på gården. Tillsammans med min mor, Ritva. Min mor, som var allt jag hade kvar. Den enda människa som stod mig närmast och varmast om hjärtat, togs ifrån mig på endast en bråkdel av sekunder. Nu är det bara jag. Jag och ingen annan.
Välklädda män och kvinnor skriker och pekar. Visar exakt vart vi ska gå. Jag gör ingenting annat än lyder. Vågar inte säga emot. Vågar inte gå utanför ledets linjer. Rädslan är för stor. Vågar inget göra. Bara lyda. Jag sänker huvudet ner mot marken. Vill inte se deras belåtna miner. Tyst, torkar jag bort tårarna som rullar ner för mina kalla våta kinder. Snart är det min tur. Kön fram till den välklädda mannen börjar lida mot sitt slut. Höger eller vänster. Jag blundar och hoppas. Även om jag egentligen inte riktigt vet vad jag hoppas på. Höger eller vänster? Mannen tittar ner på mig, studerar mig från topp till tå. Jag vänder blicken ner mot marken. Vill inte möta hans blick. Han tar tag i min arm och knuffar våldsamt mig till vänster. Med en snubbling lyckas jag återfå min balans igen. Jag skyndar lite på stegen för att inte riskera att byta kö. Jag klarade det. Jag klarade det första steget. Ska man skratta eller gråta? Ska man vara lycklig, eller olycklig? För vi alla vet ju vad som väntar. Vi alla visste vad som skulle hända.
Tänker på mor, min underbara mor. Kanske hon också klarade det? Kanske finns det hopp att få se henne igen. Om jag bara aktar mig, gör som de säger, är lydig. Kanske jag får se henne igen, om jag bara lyder.

Kläderna de har tvingat mig att klä mig i är förstora. Obekväma. Men jag klagar inte. Jag lyder. Gör som de säger att jag ska göra. Jag klär mig, så som alla andra, i de randiga kläderna. Judestjärnan är väl fastsydd på skjortans vänstra bröstficka. Aldrig förr har jag önskat att jag var någon annan. Aldrig förr har jag önskat att jag inte var från den judiska familjen. Men nu. Nu önskar jag att jag var någon annan.
Skriken och gråten ekar i mitt huvud. Det tystnar aldrig. Det känns som om det aldrig mer kommer att tystna. Jag vänder mig om. Tittar runt på alla kvinnor i rummet. Kvinnor, precis som jag, som lyder under de välklädda männens order. Skräcken i deras ögon. Rädslan i deras kroppar. Kämpar mot sin vilja med att få på sig deras nya kläder. En kvinna skriker åt en av de välklädda männen. Tårarana rinner sakta ner för hennes ansikte. ”Hur kan ni vara så omänskliga?! Hur kan ni?!”. Han tittar ner på henne. Höjer handen. Skriket ekar länge mellan de kalla väggarna. Han höjer handen åter igen. Kvinnan säger ingenting. Bara väntar. Slaget kommer. Kraftfullare denna gång. Det fortsätter. Jag blundar. Begraver mitt ansikte i mina händer. Vill inte se. Vill inte höra. Jag har sett nog för idag. Vill inte se mer. Inte igen. Tystnad. Inte ett ord.

Lockarna faller en efter en ner på marken. Saxen river och sliter i mitt långa hår. Jag biter ihop för att undvika att skrika. Spänner hela kroppen. Hoppas att allt snart är över. Det gör lika ont för varje gång saxen tränger sig igenom de långa lockarna. Det gör lika ont att se var och en falla. De knuffar upp mig från stolen. Skriker åt mig. Jag lyder order. Följer med de andra över gårdsplanen. Undviker att halka i den våta leran. Jag drar handen snabbt över mitt huvud. Ingenting. Inga lockar, ingenting. Vi leds in i en stuga. De beordrar att jag ska sätta mig ner med min högra hand på bordet. Jag lyder. Gör som de säger. En kvinna, ungefär i min ålder, tar ett hårt grepp om min handled. Jag tittar upp på henne. Möter hennes tomma, kalla blick. I hennes ögon finns ingenting annat än hat. Jag knyter hårt ihop min hand. Blundar. Jag vet vad som kommer att hända. Känner hur de vassa bladet tränger sig igenom underarmens hud. Smärtan är obeskrivlig. Jag biter ihop. Biter ihop för mors skull. Det är för henne jag gör detta. Jag kommer att klara det. Jag ska klara det. 887814. Nummret är nu graverat in i min arm. Vi är märkta som om vi vore deras boskap. Saga, finns inte mer. Hon existerar inte. 887814, det är vad jag är. Ingenting annat än ett nummer.

Luften är unken. Nästan kvävande. Man tvingas att vänja sig vid lukten. Baracken är fylld av utsvultna och trötta kvinnor. Det enda jag ätit idag är en liten bit bröd och en kopp soppa, som jag nästan inte alls fick ner. Den gråa vätskan gav jag därför till en stackars mager gammal kvinna. Hon behövde den mer än jag. Magen vrider sig. Jag vet att jag inte kommer att få mer mat föränn i morgon. Ångrar nästan att jag gav bort den dyrbara soppan. Jag kurar ihop mig så gott jag kan mellan två andra kvinnor. Platsen man har att livnära sig på är mycket liten. Även om jag försökte, skulle jag inte kunna vända på mig. Jag blundar, försöker sova. Kroppen är trött och utmattad. Ändå kan jag inte slappna av och låta kroppen vila. Jag ligger och lyssnar på ljuden runt omkring mig. Böneord ljuder tyst genom natten. Även jag knyter händerna och ber. Ber om att min mor har klarat sig. Ber om att allt snart ska ta slut. Ber om frihet. Ber om en ljusare morgondag.

De sliter ner oss från sängarna. Jag fick knappt någon sömn. Måste anstränga mig för att hålla ögonen öppna. Kroppen värker av nattens obekväma förhållanden. Vi går ut på ett led. Dags att arbeta. Vara till nytta. De som inte hänger med vet vi alla vart de hamnar. Jag vill inte dit. Håller tempot uppe för att inte riskera mitt liv. Vi alla tilldelas hackor av ngt slag för att kunna plöja den frusna jorden. Kroppen skriker av smärta redan efter ngn timme. Händerna svider. Jag är rädd att tappa den tunga hackan, gång på gång. Jag orkar inte mer. Det känns som om jag snart faller ihop. Kroppens styrka sviker mig. Jag vill inte dö. Tårarna rinner ner för mina smutsiga kinder. Jag kämpar mot min smärta. Kämpar mot min kropp som är på väg att ge upp. Jag tappar hackan. Ser den ligga där på marken. Känner hur armarnas muskler slappnar av för en sekund. Jag kommer på mig själv som står där och återhämtar mina krafter. Det finns det inte tid till. Motvilligt tar jag snabbt upp den igen. Hjärtat bultar fortare. Hoppas att ingen såg. Misstag straffas alltid. De som inte orkar arbeta, är inte till någon nytta. Jag sväljer och fortsätter att kämpa. Kanske klarade jag mig denna gång. En hand läggs på min axel. En rysning ilar genom hela min kropp. Jag stannar inte upp. Bara fortsätter att hacka. Tårarna rinner en efter en ner för mina kinder. En man bakom mig skriker att jag ska släppa hackan. Jag släpper. Låter den falla tungt mot marken. Står helt still. Tvingar min kropp att stå i en rak position. Sväljer. Försöker att hindra tårarna från att falla. Mannen drar iväg med mig över fältet. Det är ingen som ser. Kvinnornas blickar är endast fokuserade på deras arbete. Jag följer med den välklädde mannen. Säger ingenting. Jag vet vad som väntar mig.

De ber oss att ta av oss kläderna. Flera kvinnor står vi nu samlade. Jag ska inte möta mitt öde ensam. Mina händer skakar och det är knappt att jag orkar knäppa upp skjortans knappar med mina frusna fingrar. Kläderna lämnas på den plats man står på. Den kyliga vinden biter tag och sliter i mig. Gråten stannar kvar djupt nere i halsen. Det finns inte längre några tårar kvar att gråta. Jag vet mitt öde. Det finns ingenting jag kan göra för att ändra på det. Kvinnor runt omkring mig håller om varandra för att behålla den lilla värme som fortfarande finns kvar. Jag står ensam. Jag lägger armarna om min kropp för att hålla kvar värmen så gott jag kan. Men det är svårt när jag nästan inte har någon värme att hålla kvar. Jag känner hur någon lägger armarna om min nakna kropp. De tunna armarna håller ett stadigt grepp om mig. En mild röst viskar i mitt öra; ”Vi klarar det här tillsammans”. Den rösten känner jag igen vart som helst och när som helst. Min kropp får plötsligt en ny styrka. Jag vänder mig om, ser min mor rakt i ögonen. Torkar bort en av tårarna som rinner ner för hennes kind. Ansiktet är smutsigt, ändå lyser hennes ögon som om de vore gjorda av de vackraste ädelstenar. Hon tar min hand. Kramar om den hårt. Tillsammans går vi in i kammaren. De stänger dörrarna. Jag trycker mig tätt intill min mors trygga famn. Vilar mot hennes bröst. Lyssnar på hennes hjärtslag. Så lugna. Så stolta. Vi klarar det här tillsammans. Jag tittar upp på min mor. Även om hon vet vårat öde, ler hon ner mot mig. En tår rinner nu också ner för min kind. Jag blundar. Viskar: ”Mamma, jag älskar dig”. Hon håller mig hårt mot hennes kropp. Kysser mig ömt i pannan. ”Jag älskar dig mer än allt annat, Saga”