molnen är som utspilld grädde
över ljusblå himmel
men även den
blir gammal, skär sig mot horisonten
vräker ner
avsky och hat
vräker ner något
i klumpar
missbildade avskurna bitar
av påklistrade ikoner
och stackars oss
som vet
som sett
kärleken blomstrar
med taggar
som river upp dina underarmar
planterar frön under din hud
deformerar din kropp
kliar du på utslagen
försvinner de aldrig
stackars dig och mig,
stackars dem där
som står bredvid
och ser på
du delar säng med spöken
och målar ögon
på väggen
och hinner de inte torka
de hinner aldrig torka
rinner de längs tapeterna
blir groteska påminnelser
om dina tårar
som aldrig lämnar din suddiga blick,
det var länge sen nu
du såg klart
stackars jävlar
med pulsen synlig utanpå,
stackars jävlar
i stängda rum,
stackars jävlar
som alltid stirrar upp mot himlen
i hopp om att se något annat
än en död hand
som sluter dem i mörker