Man har dom en kort stund.
Ett ögonblick bara.
Dom växer så skrämmande fort.
Innan man riktigt förstår är dom stora.
Och deras visdom oändlig.
Dom ser vänligt överseende ner på oss.
Vi gamla stofiler, som ingenting begriper.
Och vi vet, vi förstår.
Vi ler igenkännande.
Men ändå vill vi inte släppa taget.
Vi håller vår skyddande hand över dom.
För vi vet lite mer än dom.
Vi vet hur lätt det är att gå vilse.
Att snubbla och slå sig.
Vi vet hur ont det gör ibland att leva.
Men precis som vi en gång valde väg,
är det nu deras tur.
Älskade barn i världen.