Hur hel och full du låg där livet tändes
på jordens strand bebodd av blomsterfång
i drömmars armar, buren av en sång
så högt att muren blott en smekning kändes

Som där, när denna gångens gryning händes
en sanning flutit fram i ådrors gång
och följt från himlens stjärnbehängda språng
så uppfyllt ljuv att revbenskorgen rändes;

Den världen blott var marmorhamn för väsen
och var för konst och skönhets skull alle'n.
Ack ljus, som talat genom dessa sinnen

hur klar du varit före den fadäsen
som skylde denna menings öppna scen
Nu är du blott ett minne under minnen